Bilanpassning i Riksdagen

   Riksförsäkringsverket har i sina Allmänna råd om bilstöd till handikappade 1996:9 lagt fast praxis, som redan praktiserats på en del håll i landet, att anpassning som monterats på fabrik inte betraktas som anpassning och är således inte bidragsberättigat.

   Riksförsäkringsverket har bestämt sig för att tolka ett par domar i den här frågan på det sättet. Det betyder att ingen i fortsättningen kan räkna in merkostnader som t.ex. automatlåda, elektriskt manövrerade backspeglar och elfönsterhissar som monteras i fabrik, i anpassningsbidraget. Detta medför väsentliga merkostnader för personer med rörelsehinder som är beroende av bil. Om man däremot skaffar denna utrustning efteråt räknas det som anpassning och är bidragsberättigat.

   Jag vill fråga socialministern om hon avser att rätta till detta missförhållande för personer med funktionshinder som ju är beroende av denna anpassning vare sig utrustningen monterats på fabrik eller anskaffats efter bilköpet. 

Svar på den skriftliga frågan

  Svar på fråga 1996/97:161 om bilstöd till handikappade 

Socialminister Margot Wallström
   Berit Oscarsson har frågat mig om jag avser att rätta till det förhållandet att personer med funktionshinder som är beroende av bilanpassning numera inte får anpassningsbidrag för sådan utrustning som bilen levereras med direkt från bilfabriken.

   När det gäller ersättningsbar bilanpassning fann den tidigare Försäkringsöverdomstolen genom en dom år 1993 och Kammarrätten i Göteborg genom en annan dom 1995, att sådan utrustning som en bil kan levereras med direkt från en bilfabrik räknas som normal utrustning och därmed inte berättigar till anpassningsbidrag. Exempel på sådan utrustning kan vara automatisk växellåda, servostyrning, elektriska fönsterhissar och centrallås.

   Domstolarnas ändrade och skärpta bedömning har kommit till uttryck i Riksförsäkringsverkets allmänna råd till försäkringskassorna om vad som är ersättningsbar bilanpassning. Detta förhållande har, som påpekas i frågan, i vissa fall medfört ökade kostnader för enskilda med funktionshinder.

   Primärt är detta en fråga om hur försäkringskassorna, Riksförsäkringsverket och domstolarna tolkar de nuvarande reglerna. Jag vill dock informera om att jag inom kort avser att träffa Riksförsäkringsverkets ledning för att diskutera olika frågor. En av de frågor jag då kommer att ta upp är just det förhållande som Berit Oscarsson har påpekat. Min avsikt är att skaffa mig ytterligare underlag för att kunna bedöma om regeringen bör vidta någon åtgärd i frågan.

Motion till riksdagen
1997/98:So416
av Berit Oscarsson och Sven-Erik Österberg (s)
bilstödet

Enligt förordningen (1988:890) om bilstöd till handikappade skall personer med funktionshinder ges stöd till att kunna skaffa ett fordon samt att kunna bruka det trots funktionshinder. Merkostnader på grund av funktionshinder skall kompenseras. Försäkringskassan handlägger ärenden om bilstöd, och Riksförsäkringsverket anger riktlinjerna genom att utfärda allmänna råd.

    För att en person med funktionshinder skall kunna bruka ett fordon krävs att vissa anpassningar görs. I fråga om anpassningar har Försäkringsverket arbetat med två typer av anpassningar, basanpassning och specialanpassning.

    Basanpassning är sådan anpassning som kräver en åtgärd som kan tillgodoses genom en särskild beställning av nybilsköp. Det kan till exempel handla om en automatisk växellåda, elfönsterhiss och klimatanläggning. Utrustningen är inte standard och innebär därför merkostnad. En automatisk växellåda kostar exempelvis cirka 15.000 kronor extra om köparen vill ha en sådan inmonterad.

    Specialanpassning är sådan utrustning som enbart används av personer med funktionshinder. Det rör sig om exempelvis fot- eller handaggregat. Denna utrustning monteras in i särskilda verkstäder som specialiserat sig på detta. Utrustningen kan alltså inte levereras av bilfabrikanten.

    Enligt propositionen (1987/88:99, s 4) bör anpassningsbidrag "utgå med det belopp som motsvarar kostnaden för en sådan ändring av eller anordning på fordonet som behövs för att den handikappade skall kunna bruka det." Tidigare har anpassningsbidrag beviljats för både bas- och specialanpassning.

    Riksförsäkringsverket gav förra året ut nya allmänna råd (1996:9) om tillämpningen av förordningen. I dessa råd fastställdes att så kallade basanpassningar inte längre skall ersättas (s 24). Till stöd för rådet anges ett par domar (FÖD) den 25 oktober 1993, målnr 2454/91, ref 1993:19 och Kammarrätten i Göteborg, den 31 mars 1995, mål nr 4011/94.

    Enligt vår uppfattning har Riksförsäkringsverket gjort en allt för långtgående tolkning av domarna. Avgörandena gällde automatisk växellåda, servostyrning, elektriska fönsterhissar och centrallås. Anpassningarna fanns i respektive bil vid inköpet och i det ena fallet var det fråga om en begagnad bil. Angående den begagnade bilen menade domstolen att det inte gick att avgöra om det på begagnadmarknaden är någon skillnad i pris mellan en bil med eller utan anpassningen.

    Sammanfattningsvis ger domarna enbart uttryck för att ersättning endast skall utgå om anpassningen medfört en merkostnad. Domarna uttrycker inte att utrustning som levereras av billeverantören inte skall ersättas genom anpassningsbidrag såsom Riksförsäkringsverket menar i det nya allmänna rådet. Detta innebär att många enskilda med funktionshinder fått ökade kostnader.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bilstödet.