Bilstödsdom

Riksförsäkringsverket yrkar att kammarrätten upphäver länsrättens dom och fastställer försäkringskassans beslut. Riksförsäkringsverket yrkar vidare inhibition och åberopar de skäl som anförts i yttrande till länsrätten och vad ordföranden i länsrätten anfört i sin skiljaktiga mening.

Kammarrätten har i beslut den 20 januari 1998 meddelat prövningstillstånd och förordnat att den överklagade domen tills vidare inte skall gälla.

Socialstyrelsen anser i avgivet yttrande i målet att AA är berättigad till bilstöd till handikappade.

Riksförsäkringsverket anför med anledning av Socialstyrelsens yttrande följande. Såväl i proposition 1987/88:9 om förbättrat bilstöd till handikappade som i proposition 1988/89:125 bilaga 4 med förslag till tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret 1988/89 underströks vikten av att det nya bilstödets handikappspolitiska syfte inte urholkades. AA har på grund av ett varaktigt funktionshinder svårigheter att anlita allmänna kommunikationer. Enligt verkets mening är dock svårigheterna inte så väsentliga som krävs för rätt till bilstöd. Jämför Regeringsrättens dom den 13 november 1995 i mål nr 10022-1995.

AA anser att kammarrätten skall avslå överklagandet och anför bl.a. följande. Det åberopade rättsfallet skiljer sig från hennes fall genom att man ej ansåg handikappet som varaktigt. Socialstyrelsen har vidare gått ut med förhållningsorder till Försäkringskassan att man ej skall bedöma elkänsliga personer efter diagnosen utan se till symtomen i stället.

Socialstyrelsen anför i ovan nämnda yttrande bl.a. följande. Det framkommer av utredning vid försäkringskassan och av läkarutlåtanden från 1993 och 1995 att AA haft betydande besvär som hindrat eller starkt försvårat hennes arbete. Hon sätter själv symtomen i samband med exponering för elektromagnetiska fält. Påtaglig förbättring av tillståndet har inträtt efter byte till bostad som elsanerats, till stor del på hennes egen bekostnad, samt efter omfattande elsanering på arbetsplatsen genom arbetsgivarens försorg. Hon har själv ordnat med elsanerad biltransport, vilket möjliggjort återgång till arbete 1993 efter tre års hel sjukskrivning. Försök att utnyttja buss och spårvagn har lett till nya hela sjukskrivningar på grund av kraftig försämring av besvären. Samband mellan exponering för elektromagnetiska fält och olika symtom är inte medicinskt - vetenskapligt klarlagt. Ett samband kan varken bevisas eller uteslutas. Många patienter med lätta eller måttliga besvär kan bli relativt besvärsfria efter en rad kombinerade åtgärder. Dessa kan bestå i en allmän översyn av arbetsmiljön, arbetstider etc.I åtgärderna har ofta ingått någon form av elsanering. Bevis saknas för vilka åtgärder som haft mer avgörande betydelse. Vissa patienter har mer uttalade och långvariga besvär och upplever en extrem känslighet vid elexposition. Rehabilitering av dessa personer kan vara mycket svår. I AA:s fall har dock rehabiliteringen varit framgångsrik efter olika åtgärder där elsanering av bostad och arbete haft stor betydelse för patienten. Transport i en elsanerad bil synes nu vara avgörande för att hon skall kunna fortsätta sin halvtidstjänstgöring. Enligt Socialstyrelsens mening uppfyller AA kraven i förordningen om bilstöd till handikappade. Hennes symtom har funnits sedan 1970-talet och hindrar henne totalt från arbete när elexponering blir för stark. Hennes handikapp torde efter denna långa observationstid kunna betecknas som bestående och i vart fall beräknas bestå under den tid som en bil skall användas, dvs. omkring sju år. Att ett orsakssamband mellan exponering för elektromagnetiska fält och AA:s olika arbetshindrande symtom inte kan bevisas med nuvarande kunskap får enligt Socialstyrelsen inte leda till att hon undanhålls det handikappstöd som hon är i behov av.

Kammarrätten finner vid en helhetsbedömning att utredningen i målet visar att AA har ett varaktigt funktionshinder som ger upphov till väsentliga svårigheter att förflytta sig utan att ha tillgång till en elsanerad bil. Kammarrätten instämmer därför i länsrättens bedömning.

Kammarrätten avslår överklagandet.

Kammarrättens interimistiska beslut gäller härigenom inte längre.

Enligt 2 § förordningen om bilstöd till handikappade avses med handikappad i förordningen den som på grund av varaktigt funktionshinder har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer.

I förarbetena till förordningen om bilstöd till handikappade framhålls (se prop. 1987/88:99 sid 17) att ett grundläggande villkor för att bilstöd skall utgå är att det är själva funktions-hindret som ger upphov till väsentliga förflyttningssvårigheter. En sådan situation upp-kommer när den enskilde har väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationer.

Det kan bl.a. gälla personer som vid förflyttning är beroende av hjälpmedel, t.ex. rullstol, bockar eller käppar. Väsentliga förflyttningssvårigheter kan även föreligga vid tillstånd av svåra astmatiska besvär eller vid andra liknande allvarliga tillstånd.