MRT- diagnostik
Källa: SBU: Magnetisk resonanstomografi (1992) MRT i klinisk diagnostikRygg och ryggmärg
Av alla MRT-undersökningar i Sverige utförs en fjärdedel inom ryggregionen, vilket är det näst vanligaste användningsområdet för MRT [11]. Den helt dominerande andelen av ryggundersökningarna är diagnostik av diskbråck och degenerativa förändringar. Diagnostik av tumörsjukdomar med hjälp av MRT är betydligt mindre vanligt mätt i antal patienter men trots detta ett viktigt område eftersom tidig diagnos av godartade tumörer medför att patienterna kan bli helt botade.
Diagnostik av missbildningar, infektioner och inflammatoriska tillstånd utgör en mindre andel av undersökningar med MRT. En noggrann utredning är här viktig för behandlingsresultat eller för prognosbedömning när effektiv terapi saknas.
Antalet traumafall med svår ryggmärgspåverkan är förhållandevis få. Eftersom patienten är förlamad nedanför den skadade nivån är det av synnerlig viktig alla eventuella kvarvarande funktioner kan sparas.
Konventionell röntgen vid ryggdiagnostik visar bara skelettet och stora mjukdelsprocesser men metoden bör användas som en inledande diagnostik för en allmän översikt. CT visar förutom skelett också mjukdelar, framför allt runt kotpelaren. Ryggmärgen framträder dock inte utan att kontrastmedel tillförs cerebrospinalvätskan. Myelografi visar visserligen ryggmärg och nervrötter i spinalkanalen men mjukdelarna utanför den hårda ryggmärgshinnan kan inte visualiseras. Dessutom kan inte strukturer i ryggmärgen urskiljas. Myelografi är Vidare en invasiv metod där kontrastmedel sprutas in i cerebrospinalvätskan.
Isotopundersökningar är mycket känsliga för tumörinväxt och inflammatoriska processer men fynden är ofta ospecifika och den morfologiska bilden dålig. MRT täcker däremot de flesta områden i ryggen därför att metoden visar såväl ryggmärg och nerver som kotor och paraspinal vävnad. Med MRT kan man till och med se strukturen inne i ryggmärgen såsom grå och vit substans [42]. Tekniskt sett är MRT av ryggen svårare att genomföra än undersökning av hjärnan och den ställer därför större krav på undersökare och apparatur. Anledningen till detta är att bildkvalitén ofta försämras på grund av rörelser i buk och bröstkorg samt pga pulsationer i cerebrospinalvätskan [43,44].
Degenerativa sjukdomar och diskbråck
Liksom med CT diagnostiseras diskbråck i ländryggen lätt med MRT [45]. Fördelen med MRT jämfört med CT är att man kan täcka en större del av spinalkanalen och man ser också innehållet i det så kallade subarachnoidalrummet (Figur 2), vilket inte är möjligt med CT. Man riskerar sålunda inte att förbise en intradural tumör10 där symtombilden ofta liknar den vid diskbråck.
10. Intradural tumör: tumör som växer i den hårda hjärnhinnan
För att påvisa enbart ett diskbråck är MRT och CT likvärdiga med undantag av att man med MRT har fördelen av sagittala bilder (Figur 1). Ytterligare en fördel med MRT jämfört med CT är att man också kan se degenerativa förändringar i mellankotskivan. Detta har dock mindre praktisk betydelse. Jämfört med myelografi är MRT överlägsen eftersom metoden är icke- invasiv och att man, liksom med CT, kan påvisa laterala diskbråck. Dessa kan missas vid undersökning med myelografi.
Figur 2. Ryggmärgen och omgivande hinnor
Vid utredning av förträngning i ryggmärgskanalen, sa kallad spinal stenos, är en kombination av myelografi och CT värdefull. Med myelografi erhålls en god översikt och med CT kan pålagringar på benet diagnostiseras. För detta ändamål har CT visats vara bättre än MRT. Om man vill undvika invasiv undersökning med myelografi kan man kombinera MRT för översikt och CT utan kontrastmedel på de trånga nivåerna så att benvävnaden framträder.
Vid utredning av degenerativa förändringar och diskbråck inom halsryggen och ibland inom bröstryggen är situationen något annorlunda; än inom ländryggen. I detta område är det också nödvändigt att undersöka själva ryggmärgen. Man kan sålunda inte återge tillståndet enbart med CT utan kontrastmedel. MRT ger dock all nödvändig information om ryggmärg, mellankotskivor och området utanför den hårda ryggmärgshinnan (epiduralrummet). Alternativa undersökningar är myelografi och CT- myelografi. Dessa metoder ger väsentligen likvärdig information med MRT men Båda är av invasiv karaktär varför MRT är att föredra [46].
Ett annat område där MRT kan vara av värde är vid utredning av kotglidning (spondylolisthes). Bedömning av glidning och benvävnad görs dock bäst med konventionell röntgen och CT. MRT kan emellertid ge god information om förhållandena i nervrotkanalerna. Detta kan bidra till framgångsrik terapi eftersom man kan planera hur mycket ben som är nödvändigt att avlägsna i samband med fixation av kotan [47].
Rörelseapparaten
Trauma
MRT är lämplig undersökningsmetod för utvärdering av trauma i rörelseapparaten och detta gäller för både mjukdelar och leder [223].
Mjukdelsskador
Muskelbristningar, senrupturer och ligamentskador är väl lämpade för bedömning med hjälp av MRT. Senrupturer och ligamentskador är kliniskt viktigast och MRT är här överlägsen andra diagnostiska metoder [224-226]. Den kliniskt väsentliga informationen har visat sig kunna framställas med utrustning av såväl låg- som högfältstyp (0,3-1,5 T) [224-226]. Vad gäller hernatorn framträder dessa visserligen tydligt men den kliniskt väsentliga informationen kan enklare erhållas med CT eller ultraljud [227].
Ledskador
MRT är den endaicke-invasiva metod som medger detaljerat studium av ledkapsel, intra- och extrakapsulära ligament, brosk och menisker. Metoden är således väl lämpad för bedömning av ledskador.
