"Forskare som pratar strunt"

Debattinlägg i SVD den 3 sep 2001, publiceras även på WhiplashInfo med författarnas medgivande

Inledande ord av Tomas Alsbro, webmaster:
Jag har kritiserats för att jag låtit publicera denna debattartikel från de makthavande forskarna, men valt att behålla den. Skälet är att jag med publiceringen av denna debattartikel dels vill försöka visa hur splittrad forskarvärlden är, dels hur makthavande forskarna öppet kritiserar andra forskare som inte delar deras uppfattning, ofta utan att i sak visa vad de stödjer sin uppfattning på.

Jag har funnit att högt aktade vetenskapsjournalister sitter med i organ kopplade till de områden de förväntas granska journalistiskt. Vidare att det står forskare fritt att i svenska massmedier publicera sig utan att följa de etiska riktlinjer som vetenskapliga tidskrifter ställer upp, såsom exempelvis en redogörelse över ekonomiska eller andra bindningar/kopplingar till uppdragsgivare eller företag.

Jag vill också visa att man alltid skall vara kritisk mot påståenden, i synnerhet mot forskarrön.

Läkartidningen ställer upp en checklista för de som avser att skriva i tidningen, bl.a. Deklaration av potentiella bindningar eller jävsförhållanden.

Jag har lyssnat på föredrag rörande forskningsetik och forskningsfusk och är skakad av vad jag fått mig till livs i dessa frågor.

Mitt ställningstagande att låta publicera denna debattartikel innebär inget ställningstagande från min sida för eller emot sakinnehållet i artikeln.

Bemötanden

Se efter artikeln

Vissa medicinska forskare tullar på ärligheten och offentliggör dåligt underbyggda studier. De uttalar sig i medier mot bättre vetande och några är inte ens verksamma inom det aktuella forskningsområdet. Medier och allmänhet bör vara vaksamma, skriver fem professorer.

Allmänheten finansierar forskningen, huvudsakligen via skatter, men också genom gåvor, donationer och andra frivilliga insatser. Kravet på korrekt och begriplig information om forskningens resultat är därför välgrundat.

Högskoleförordningen ger eftertryck åt detta krav genom att tilldela forskare tre huvudsakliga uppgifter: forskning, undervisning och information till samhället, den s k tredje uppgiften. Den tredje uppgiften innebär att man måste kunna förmedla sina resultat på ett korrekt sätt, vilket inom medicinsk forskning omfattar nya behandlingsmetoder och läkemedel, bättre diagnosmetoder liksom nya data om hälsorisker i miljö och levnadsvanor.

Men färska forskningsrön lämpar sig sällan för tvärsäkra och enkla påståenden. Forskning är en långsam process. Bilden av verkligheten ändras stegvis i ljuset av nya vetenskapliga resultat.

Periodvis kan data vara motstridiga och det kan dröja frustrerande länge innan kunskapsläget klarnar. Under den tiden finns stort, ibland lockande, utrymme för forskare att göra subjektiva tolkningar av egna och andras vetenskapliga resultat.

Samtidigt har allmänheten ett berättigat behov av att vetenskapliga bedömningar presenteras av etablerade forskare, baseras på accepterade principer och att subjektiva aspekter redovisas öppet.

Majoriteten av forskarna är ärliga, pålitliga och omdömesgilla. En liten del av kåren tullar dock på sin ärlighet eller uttalar sig i medier mot bättre vetande. Drivkraften kan vara önskan att få uppmärksamhet och berömmelse, mer forskningsmedel eller annan bekräftelse. I denna strävan kan de presentera ogrundade spekulationer, felaktigt värderade resultat eller till och med rena falsifikationer.

Det finns flera olika nivåer i detta agerande:

Ren förfalskning genom att fabricera data, utelämna resultat eller polera data i syfte att få bättre stöd för en viss tes.
Redovisa ofärdiga/opublicerade data eller selektivt utvalda delresultat.
Medvetet överdriva betydelsen av de resultat man erhållit.
Oprofessionellt spekulera utanför det egna expertområdet.

I Sverige har vi exempel på alla kategorier. I första kategorin har vi bl a en svensk cancerforskare som fabricerade sina resultat när det gällde genetiska variationer i tumörer som ett prognostiskt instrument. Han tvingades lämna sin akademiska tjänst.

De övriga kategorierna är inte rena falsarier, snarare tecken på bristande professionalism och omdöme. Den vetenskapliga legitimiteten missbrukas och allmänheten vilseleds. I den andra kategorin har vi en svensk cancerforskare som gick ut med ett pressmeddelande som refererade ett föredrag han avsåg att hålla på en paravetenskaplig kongress om att NMT-mobiltelefoner ger hjärntumörer. Här finns överhuvudtaget inga resultat tillgängliga för objektiv bedömning.

Ett exempel i den tredje kategorin är en svensk forskare som redovisat en liten pilotstudie om mobiltelefoni och hjärntumörrisk: inget ökad risk fanns totalt sett, men enligt forskaren var tumörernas lokalisation förskjutna mot den sida av skallen där telefonen använts. En sådan tolkning ter sig biologiskt bisarr och utgör med största sannolikhet ett slumpmässigt fynd.

Forskaren har dock i flera sammanhang framträtt i medier, beskrivit sina resultat som säkerställda och varnat för mobiltelefonianvändning. Vi anser även att det generellt är felaktigt att diskutera pilotstudier i medier; huvudstudien är per definition inte avslutad och pilotstudier syftar till att pröva metodiken.

Ytterligare exempel visades på DN Debatt den 5 april. En vetenskapligt bräcklig studie fick ligga till grund för långtgående spekulationer kring en ökad cancerrisk bland barn som ammas. Liknande exempel på dåligt underbyggda vetenskapliga studier inom den samhällsvetenskapliga forskningen - presenterade i medierna som etablerade sanningar - har beskrivits av Sören Wibe på Brännpunkt den 5 maj.

Rörande den fjärde kategorin kan nämnas en svensk forskare, som i en av landets största dagstidningar på fullt allvar föreslår att galna ko-sjukan skulle kunna vara orsakad av den ökade mobiltelefonianvändningen. Forskaren är själv inte aktiv forskare inom det aktuella området.

Vilken typ av forskare är det vi kritiserar? Av Sveriges ungefär 1 200 seniora forskare inom det medicinska området är det en handfull som vår kritik gäller. På betänkliga grunder ägnas de en stor del av den mediala uppmärksamheten inom medicinsk forskning. Samtidigt har de endast ett begränsat eller obefintligt erkännande inom forskarvärlden. Flera är inriktade på cancerområdet och fokuserar på sådant som ger medial uppmärksamhet.

En svensk forskare har t ex på kort tid gått ut med larm om att aspartam (sötningsmedel) ger cancer, att mobiltelefoner ger hjärntumörer, att miljögifter i bröstmjölk orsakar cancer hos de ammade barnen och att alkohol ger cancer i stor utsträckning.

Inom forskarsamhället finns en självsanering tack vare flera kontrollinstrument. Det viktigaste är att resultat värderas i en kritisk diskussion. Publicering i vetenskapliga tidskrifter sker först sedan resultaten har granskats av oberoende experter utsedda av tidskriften.
Inga fynd accepteras som vedertagna innan de reproducerats av andra forskare. En följd av detta är att forskningsfusk eller överdrifter inom angelägna forskningsområden alltid uppdagas inom forskarsamhället.

Vad gäller forskarens tredje uppgift, information till allmänheten, finns däremot inga kontrollmekanismer. Alltför många larm minskar allmänhetens förtroende för forskarna. Detta i sin tur får konsekvenser för trovärdigheten när välgrundade och viktiga forskningsresultat förs fram och för möjligheterna att genomföra forskning som förutsätter medverkan från allmänheten i en eller annan form.

Vi behöver utveckla mekanismer för sanering av de forskningsresultat som presenteras för allmänheten på samma sätt som forskarna sanerar sina resultat sinsemellan. Syftet är att öka tillförlitligheten i de signaler som sänds ut.

Det är angeläget att de som vidarebefordrar forskningsresultat till allmänheten, bl a medierna, förvissar sig om att forskaren är etablerad inom forskningsfältet och har ett gott omdöme genom att ge resultaten realistiska proportioner.

Det finns nuförtiden lättillgängliga databaser på Internet som snabbt ger svar på frågan om forskaren själv är verksam inom forskningsområdet och vilken kvalitet de vetenskapliga tidskrifterna har där resultaten presenterats. Dessa uppvisar kolossala skillnader i kvalitet och det är angeläget att ge resultat publicerade i de bättre tidskrifterna en högre trovärdighet.

När det gäller forskning som producerats utomlands erbjuds ofta svenska experter att kommentera resultaten då de presenteras för den svenska allmänheten. För resultat presenterade av svenska forskare bör man i större utsträckning låta andra svenska eller utländska forskare kommentera dessa. Det är således vår åsikt att man skall använda dessa instrument för att öka genomslagskraften till allmänheten av korrekta och angelägna forskningsresultat och därigenom även öka förtroendet för forskningen och för forskarna i stort.

Hans-Olov Adami, professor i cancerepidemiologi, Karolinska Institutet
Anders Ahlbom, professor i epidemiologi, Karolinska Institutet
Anders Ekbom, professor i epidemiologi, Karolinska Institutet
Lars Hagmar, professor i miljömedicin, Lunds universitet
Magnus Ingelman-Sundberg, professor i molekylär toxikologi, Karolinska Institutet

Bemötanden

Ett bemötande med rubriken "Forskare som pratar strunt" av Per Dahlén finns att läsa i AKTUELLT 2001-09-04

Forskningsfusk

Läs gärna boken När livet tog en annan väg, avsnittet Konsensus och kanariefåglar

På sidan Kvicksilver finns mycket att läsa om forskningsfusk

Hosted by Skyddas av