Remissyttrande till Finansinspektionen

(Remissyttrandet kan också läsas och laddas hem i form av pdf-fil - (643 kb stor fil))

WhiplashInfo har under loppet av drygt två år vuxit till att idag ha ca 25 000 besök per månad, och med en sidexponering om ca 1 miljon per månad. Tillhörande Hjälp-Forum har idag drygt 1 000 registrerade medlemmar. Totalt har vid skrivandets stund drygt 333 000 unika besök registrerats på servern. Denna portals syfte och målsättning framgår av Om WhiplashInfo[i].

Indelning i problemområden

A. Försäkringsvillkor och information om dessa

Försäkring är en produkt, vars kvalitativa och ekonomiska värde visar sig när produkten behöver tas i anspråk, d v s vid en skada. Kunden måste därför kunna förlita sig på att den information som försäkringsgivaren ger vid kundens beslutsprocess i samband med upphandling av försäkringsskydd är korrekt. Men den försäkrade kan först efter att en skada inträffat, på allvar värdera den ofta långt tidigare upphandlande produkten – och då är det som regel för sent för kunden att reklamera produkten, eller byta leverantör, pga brister i produktens konstruktion, sammansättning och utfall.

Det är vid skaderegleringen som kunden kan avgöra om Folksam är ett bra företag eller inte.

Innan en skada inträffat har kunden endast ett bevis i form av ett försäkringsbrev. Det innebär att kundens förväntningar och uppfattning om produktens innehåll och värde i högsta grad styrs av försäkringsgivarens information i samband med kundens val av bolag och bolagets marknadsföring, samt vad kunden kan förväntas finna i bolagets marknadsföringsmaterial.

Samtidigt blir försäkringen en många gånger extremt viktig och ur ett framtidsperspektiv avgörande produkt för kundens ekonomiska ställning i det fall en skada inträffar.

Det kunden då har att tillgå är försäkringsvillkoren (och möjligen bolagets etiska regler). Här föreligger dock en anmärkningsvärd diskrepans mellan å ena sidan vad som gäller exempelvis stöldbegärlig egendom, och å andra sidan personskador. I villkoren för t ex Trygg-Hansas fordonsförsäkring/motorförsäkring kan man utförligt läsa om vad som ersätts, vad som inte ersätts och under vilka villkor det ersätts när det gäller stöldbegärlig egendom. Men ingenstans finns angivet att eventuellt kvarstående följder av exempelvis ett whiplashtrauma i samband med trafikolycka endast ersätts i den mån den drabbade akut uppsöker läkare eller att så sker inom åtminstone 72 timmar[iii]. Ingenstans i villkoren finns angivet att försäkringsläkarna inte skall träffa den skadade eller att bedömningen ofta numera rekommenderas ske enbart på journalanteckningar och inte nödvändigtvis på adekvat utformade läkarintyg, vilket tidigare varit en självklarhet[iv].

En mycket spridd uppfattning bland skadade som drabbats av bestående funktionsnedsättningar efter nackskador är att om man hade förstått hur intensivt försäkringsgivaren skulle förhala och fördröja deras ärende, avvisa krav och ge ”skambud”, så hade man försökt välja ett annat bolag.

Vid ett personskadeseminarium i Försäkringsföreningens regi den 24 oktober 2002 gjorde både Henrik Lundin, personskadechef på Folksam och Kajsa Hallberg, Trafikskadenämndens (TSN) ordförande, följande träffande indelning av personskadorna.

1. Enkla, lindriga, snabbt övergående och lätta att schablonisera och därmed snabbt slutreglera.

2. ”Enkla”, svåra skador med bestående besvär, som kräver individuell bedömning och relativt lång tid innan man kan slutreglera, men som ändå sällan innebär några problem eller tvister.

3. Komplicerade, ”lindriga” skador, framför allt de svårbedömda WAD-fallen, där försäkringsbolagen allt mer tydligt eftersträvar att kunna schablonisera bedömningen, men där problem och tvist ofta uppkommer, bl a pga krav från de försäkrade att få en individuell bedömning i enlighet med Skadeståndslagen. Även i dessa fall kan det krävas flera års utredning och rehabiliteringsförsök innan slutreglering kan göras.

Ersättningssystemet för trafikskador bygger på Skadeståndslagen och är skapat för individuella bedömningar. Det stora antalet trafikskador har skapat ett behov av möjlighet till schablonisering och förenkling i så många fall som möjligt. Individuell bedömning är dock, som ovan sagts, både rimlig och ofta nödvändig i de svårare fallen. Emellertid har nackskadorna efter trafikolyckor ökat dramatiskt under det senaste decenniet medan andra, svåra skador har minskat. Nackskadade med minst 10 % bestående funktionsnedsättning svarar för 67 % av alla skador som till följd av trafikolyckor orsakar funktionsnedsättningar[v]. Inofficiella uppgifter från försäkringsbranschen indikerar en frekvens på minst 70 000 bakpåkörningar i Sverige per år (2000). Det stora antalet whiplashskador betraktas av försäkringsbolagen som alltmer ohanterligt om man inte får till stånd en schablonisering - något som i praktiken är omöjligt i de fall som kategoriserats ovan under punkten 3. Det är också i denna kategori de allra flesta tvistefallen uppkommer. I det följande kommer därför sammanställningen att inriktas på denna grupp av personskador (punkt 3).

B. Den försäkrades relation till sitt eget bolag

Den egna försäkringsgivaren blir motpart

Det är den försäkrades eget trafikförsäkringsbolag som reglerar en skada oberoende av vem som varit vållande eller medvållande (i förekommande fall genomförs regresser mellan bolagen). I den stund en skadad person meddelar att han/hon är missnöjd med denna skadereglering blir ens eget bolag motpart med allt vad detta innebär. Det egna bolaget/motparten har beslutsrätt vad gäller den försäkrades behov av juridiskt ombud, egna medicinska utredningar och ekonomiskt bistånd till täckning av sådana utgifter samt till rättegångskostnader vid tvist som förts till domstol.

Försäkringsgivaren reglerar således enligt svensk praxis även en skadevållande motparts skada, och övertar därför i praktiken motpartens roll, både i skaderegleringsprocessen och i förekommande fall genom processen i TSN och i domstol. Den skadelidande står utan stöd från sin försäkringsgivare, som plötsligt iklätt sig motpartsrollen. I stället för att utgöra den trygghet som kunden trott sig ha köpt och som försäkringsgivaren i sin marknadsföring framhållit att just deras bolag tillhandahåller, så upplever kunden att hans eget bolag är hans störste antagonist när det gäller att få ut ersättning enligt lag och avtal. Bolaget ”äger” hela utredningsprocessen.

Ofta har den skadade också sin rättsskyddsförsäkring i samma bolag (se också nedan under C), då bolagen i sin marknadsföring påtalar risken för dubbla självrisker i händelse av bl.a. inbrottsskada i bilen (hemförsäkringens självrisk i kombination med fordonsförsäkringens självrisk). Därtill kommer bonusfördelar i att ha försäkringarna i samma bolag.

Skadade hamnar i svårt underläge

Skadade försäkringskunder konstaterar att de redan från skadetillfället befinner sig i ett kraftigt underläge gentemot sitt eget bolag. De betraktar inte bolaget som stående på sin sida, vilket de också får bekräftat av bolagen när dessa gör gällande att en av deras målsättningar är att bevaka försäkringskollektivets intressen (mot de skadedrabbade), så att inte felaktig eller orättmätig ersättning utbetalas. Försäkringsläkaren Einar Perman och professor emeritus i socialmedicin Claes-Göran Westrin skriver under rubriken Vad är försäkring i boken Försäkringsmedicin[vi]:

Försäkring blir ekonomiskt förmånlig för försäkringstagarna när kostnaden delas av många i ett stort försäkringskollektiv – och få drabbas.

Skadan medför ett snabbt rollbyte från tillhörande ett närande försäkringskollektiv till tärande enskild försäkringstagare.

Skadeersättningar är en stor och växande utgiftspost i bolagens bokslut och belastar resultaten negativt. Under 90-talet har dessutom en långtgående strukturomvandling skett inom branschen med integrering till bank- och finanssektorn. Redan under 80-talet diskuterades inom branschen den kommande omvandlingen från försäkringsbolag till finansinstitut. Uppköp och sammanslagningar med omorganisationer och besparingar inom t ex personskadesidan har varit legio de senaste åren. Därtill kommer i dagens läge en djup ekonomisk kris i samtliga svenska bolag.

De skadade misstror skaderegleringssystemet

Många nackskadade berättar resignerat att de upplever att försäkringsbolagen idag verkar använda en ren utmattningstaktik. Bolagen driver de försäkrade dithän att de inte orkar eler har råd att driva sin sak och hävda sin rätt. Dels befinner sig den skadade ofta i en ekonomiskt pressad situation efter sin skada, dels behöver den skadade ägna sin kraft och energi åt terapi, rehabilitering och hantering av de ändrade livsvillkoren. De beskriver hopplöshet, förnedring och djupt kränkande behandling från sin försäkringsgivare som utvecklas till en svår misstro mot alla försäkringsbolag och hela skaderegleringssystemet. De upplever att de blir ifrågasatta i hart när allt de framför till bolagen, samt att bolagen struntar i deras behandlande läkares utlåtanden och intyg. Till detta kommer att många upplever att det förment fristående organet TSN – åtminstone när det gäller deras läkarbedömningar – står helt på bolagets sida.

C. Rättsläget – Rättsskydd – Trafikskadenämnden (TSN)

Motparten styr hela processen

I skaderegleringen efter en skada, där den försäkrade begär ersättning för funktionsnedsättning, ”styr” bolaget - dvs den skadades motpart - processen. I regel har den försäkrade redan skrivit på en fullmakt för bolaget att få in alla journaler. Bolaget begär in övrigt underlag, t ex invaliditetsintyg, kommunicerar sina beslut med den försäkrade, erbjuder ersättning eller meddelar avslag efter förfrågan hos en sakkunnigläkare.

Nedanstående fanns att läsa i Skandias, numera if...s, etiska regelverk (utdrag) Dessa regler var förr i princip legio inom samtliga svenska trafikförsäkringsbolag:

Vid skaderegleringen skall gällande försäkringsvillkor, lagstiftning och praxis tillämpas konsekvent. Skandia skall i samarbete med den skadelidande se till att skadeärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Vid behov skall Skandia anvisa den skadelidande hur utredningen bör kompletteras. Skandia skall vidare ge råd och anvisningar för att begränsa uppkomna skador. Om Skandia helt eller delvis avböjer att ersätta en skada eller beslutar att betala mindre än vad som har begärts skall den skadelidande informeras skriftligt om detta. Ställningstagandet skall motiveras. Upplysning skall också lämnas om möjligheterna till omprövning. Skandia skall stå emot hot, påtryckningar och oärlighet från kundernas sida. Vid misstanke om försäkringsbedrägeri skall skadefallet hänskjutas till närmaste chef.

Följande sedan länge hävdvunna principer skall vara vägledande vid skaderegleringen, särskilt vid skadereglering där försäkringstagaren är en konsument:

1. Försäkringstagaren skall ha vad som tillkommer honom eller henne enligt försäkringsavtalet, även om försäkringstagaren begär mindre.

2. Vid tveksamhet om en skada skall avböjas eller ersättas, skall ersättning lämnas.

3. Om ett försäkringsvillkor kan tolkas på olika sätt, bör det alternativ väljas som är förmånligast för försäkringstagaren.

Jag har vid några tillfällen tidigare försökt få branschföreträdares syn på hur man skall tolka punkterna 2 och 3, dock utan att ha fått något konkret svar. Det torde dock inte råda någon större oenighet om hur en presumtiv kund tolkar dessa punkter. När skada så inträffar och tveksamhet inträder p.g.a. exempelvis olika åsikter mellan den skadades läkare och bolagets läkare är det lätt att inse att kunden känner sig lurad, och att han tycker att bolaget kör med falska förespeglingar.

I dotterbolaget if…s nuvarande etiska regelverk är punkterna 2 och 3 slående nog borttagna.

Brister i information

Jag vill påstå att det ofta brister i den information den skadade får, särskilt i de fall de har rätt att få motiverade avslagsbeslut. Det är t ex vanligt att den försäkrade uttryckligen måste kräva att få del av vederbörande läkares bedömning (som dessutom ytterst sällan är motiverad, om ens läsbar) och namnet på denne. Bara i rena undantagsfall får den försäkrade veta vilket underlag bolaget och dess läkare grundar sina bedömningar på. Det finns gott om exempel på att bolaget inhämtat den försäkrades samtliga journaler, utan att denne har en aning om vad som står i dessa eller erbjuds möjligheter att kommentera uppgifter i dem.

Situationen förbättras inte för de skadade när det har gått så långt att ett försäkringsbolag (LF), idag till och med kräver in bevis från skadade att de inte sökt läkare innan skadetillfället då journalkopior saknas för tid innan olyckan. Att den skadade och dennes primärvårdsläkare skriftligen intygat att den skadade pga avsaknad av behov inte sökt läkare för tiden innan olyckan tar LF ingen notis om (se skriftväxling mellan undertecknad och LF[vii]).

Behovet av juridiskt bistånd är av förklarliga skäl ofta stort redan här, men bolagens policy att erbjuda ersättning för juridiskt ombud varierar mycket. De senaste åren har flera bolag också intagit en alltmer restriktiv, för att inte säga ogin, hållning när det gäller den försäkrades möjlighet att anlita kompetent advokat och göra egna medicinska utredningar för klargörande av skadans omfattning, invaliditetsgrad och sambandsfrågor.

Något försäkringsbolag rapporterades av inspektionen (1998) förorda ett ökat nyttjande av juridiskt ombud åt den skadade för att påskynda och bistå den skadelidande. Det har dock inte återspeglats i någon förändring eller förstärkning av den skadelidandes möjligheter att anlita erforderlig juridisk kompetens i vare sig trafikförsäkringens eller hemförsäkringens villkor för rättsskydd – tvärtom.

Om den skadade inte är nöjd

I de fall bolaget har godkänt sambandet och föreslagit en medicinsk invaliditet på 10 % eller mer skall ärendet sändas till TSN för kontroll av bolagets bedömning (obligatorisk granskning). Den försäkrade kan också begära att ärendet förs till TSN för bedömning i de fall bolaget föreslagit lägre ersättning eller avvisat samband (icke-obligatorisk). I sådana fall begärs nästan regelbundet en försäkringsmedicinsk bedömning av den ena eller båda sakkunnigläkarna som TSN har kontrakt med (en neurolog och en ortoped), och det är som regel här som tvisten mellan den försäkrade och dennes bolag brukar bli uppenbar. Om den försäkrade inte är nöjd med bolagets bedömning och inte heller med TSNs beslut/förslag – då återstår bara att stämma bolaget i tingsrätten om man vill gå vidare och få sin rätt till ersättning prövad.

Rättsskydd / Rättshjälp

I det läget (om inte förr) blir det aktuellt att ta sin rättsskyddsförsäkring i anspråk. Fram till för några år sedan fanns möjlighet för personer med låga inkomster att i det läget få allmän rättshjälp (via en advokat). Den möjligheten är i princip avskaffad genom en ändring i Rättshjälpslagen 1997.

I förarbetena till den reformerade rättshjälpslagen framgår att man avsåg att följa upp lagens konsekvenser:

Redan i samband med att den nya lagen infördes utlovade regeringen att det nya systemet skulle följas upp och att en utvärdering av bestämmelserna skulle göras när de varit i kraft en tid (prop. s. 103). Regeringen har i april 2000 gett Domstolsverket i uppdrag att göra en utvärdering och en allmän översyn av den nya rättshjälpslagen (1996:1619). Uppdraget skall redovisas till regeringen senast den 1 oktober 2001.

En skadad utryckte det som att det verkar som om lagstiftaren och Finansinspektionen betraktar försäkringsgivare och framförallt TSN som en ideell och halvstatlig offentlig verksamhet, vars främsta syfte är att bistå den skadade med medicinsk och juridisk hjälp vid skada. Att varken TSN eller försäkringsbolagen i realiteten har någon sådan roll blir en obehaglig överraskning för många, då de inser att de, när de drabbats av en skada, dels får det egna bolaget som motpart, dels inte får tillstymmelse till motsvarande bolagets resurser för att bedriva egen medicinsk och juridisk utredning i konflikten med denna motpart. De upplever sig möta en oförstående eller avvisande attityd från både det egna bolaget och TSN:s läkare, men också från myndigheter och FI när de försöker påtala fel och brister i bolagens agerande i samband med skaderegleringen.

Oacceptabelt svårt rättsläge för den skadade

Den skadade har ett hart när oöverstigligt svårt och fullständigt oacceptabelt rättsläge gentemot motparten – det egna försäkringsbolaget, redan innan en tvist går så långt som till domstol. Det rättsskydd som står till förfogande kan tas i anspråk först vid domstolsprocess och rättshjälpen är i praktiken borttagen som reell möjlighet. Därtill är rättsskyddsbeloppen kraftigt underdimensionerade och konsumeras i regel med råge redan i tingsrätten.

Motparten kontrollerar den skadades rättsliga situation

Försäkringsbolaget – motparten – kontrollerar dessutom den skadades rättsskydd i egenskap av försäkringsgivare och påtalar ofta redan initialt för den skadades juridiska ombud (som skall godkännas av bolaget) att denne får vänta på sin ombudsersättning tills ärendet är avgjort[viii], vilket vi nu vet oftast tar flera år. Enligt villkor och regler måste den skadades ombud begränsa sitt timarvode till rättshjälpstaxan, medan bolaget kan betala sitt ombud (och sina medicinska rådgivare, sakkunnigläkarna) efter eget behag. Bolagen skriver också i sina villkor att de har rätt att låta pröva ombudets äskanden i dels Försäkringsbolagens Rättsskyddsnämnd, dels vid skiljenämnd hos Advokatsamfundet[ix].

Rättsskyddet har ett tak på 75 000 -100 000 kr. Beloppet går inte att öka med tilläggsförsäkringar. I detta belopp skall tidsspillan, utredningskostnader och eventuella motpartskostnader ingå. I de flesta fall är beloppet överskridet redan i tingsrätten, i all synnerhet om den försäkrade förlorar målet, och många upplever sitt rättsskydd förbrukat innan ens huvudförhandlingen ägt rum. Att gå vidare till hovrätten är ett ekonomiskt vågspel som få enskilda törs riskera. Bolagens resurser däremot, är i det närmaste obegränsade, vilket de ibland verkar utnyttja i rena maktdemonstrationer. I ett fall uppgick bolagets äskade rättegångskostnader till nästan 1,5 miljoner – som den skadade ska betala.

Eftersom rättsskyddets tak inte har höjts på lång tid och vissa bolag inte heller höjt taknivån sedan mervärdesskatt på advokattjänster infördes kan man säga att skyddet i viss utsträckning försämrats eftersom timkostnadsnormen har ökat varje år (Domstolsverkets rapport, sidan 83).

Svårt att engagera ombud, bedriva utredning och engagera adekvata vittnen

Mot bakgrund av ovanstående kan det hävdas att den skadade aldrig eller i vart fall mycket sällan får tillgång till spetskompetens vare sig inom juridik eller inom medicin. Det ska också sägas att det är märkligt att någon skadad lyckas engagera ett kunnigt juridiskt ombud på ovanstående premisser.

Om man tar i beaktande att den skadade (som regel) inte har ekonomiska resurser att vare sig genomföra en ur skadestånds- och processrättsliga principer rimlig egen medicinsk/juridisk utredning eller anlita erforderliga medicinska vittnen, så är rättsläget idag för den skadelidande oacceptabelt svagt. Vid ett av mig känt tillfälle lät ett bolag flyga in en professor från Canada för att framträda i en svensk rättssal vid tvist med en skadad. Den skadade hade naturligtvis inte några ekonomiska förutsättningar att låta kalla in motsvarade kompetens till styrkande av sin sak.

Trafikskadenämndens ordförande, lagmannen Kajsa Hallberg uttryckte bl a följande vid ett seminarium anordnat av Svenska Försäkringsföreningen den 24 september 2002:

”Alternativet till TSN är att gå till tingsrätten och det skulle jag aldrig rekommendera någon trafikskadad med hänsyn till rättegångskostnaderna.”

Konsumentskydd och konsumentintresse

Inom snart sagt alla områden har samhället gått in för att stärka den enskilde konsumentens intressen. Man har aktivt verkat för att via lagstiftning reglera styrkeförhållandena mellan konsument och producent, utom i ett avseende – försäkringsområdet. Genom avskaffandet av rättshjälpen har man slutligen överlåtit ansvaret för att rättsligt säkerställa den försäkrades position till försäkringsbolagens rättsskyddsförsäkringar, dvs till den ena parten vid tvist! Hur tänkte man?

Utan anspråk på vetenskaplighet[x] (risk för selektion i vilka som svarade) har 210 läsare svarat på webb-frågan ovan. Frågan ställdes under delar av november månad 2002. Siffrorna talat sitt tydliga språk.

Domstolsverket skriver i sin rapport under punkten 2.4. Ökat kostnadsmedvetande:

Den tredje utgångspunkten för den nya rättshjälpslagen var att det nya systemet skulle utformas så att den enskilde fick ett ökat kostnadsmedvetande och ett eget intresse av att hålla kostnaderna nere.

Man kan lugnt påstå att så skett – till den grad att de skadade inte länge har möjlighet att driva sin sak och hävda sin rätt vid domstol, utan att riskera att hamna helt på obestånd. Samtidigt har motparten – bolagen fått fria händer att öka sina kostnader som ren maktdemonstration, alltmedan skadade har skuldsatts för livet när de förlorat tvist om skadeersättningar efter trafikolyckor. Se också det bifogade PM[xi] jag fått från advokat Kajsa Collin, Malmö.

D. Handläggningstider

Finansinspektionen (FI) påtalar i sin sammanfattning i regeringsrapport av den 18 december 1998 att man under ett antal år uppmärksammat de oacceptabla handläggningstiderna samt att man påtalat att branschen skall åtgärda dem.

Min erfarenhet utifrån många skadades perspektiv är att handläggningstiderna har blivit ett än större problem sedan 1998, och att problemet gäller främst whiplashskador, dvs skadorna under punkt 3 ovan, som i akutskedet kan te sig skäligen lindriga, men som efter en tid – ibland flera år – kan ge sig till känna genom en tilltagande och ibland svår invaliditet och total arbetsoförmåga. Det är bland annat detta fenomen som ligger bakom de HD-domar som 2001 slog fast att preskriptionstiden för dessa skador ibland måste accepteras betydligt längre än tre år efter olycksfallet.

Vid det ovan nämnda seminariet ”Vad händer inom personskaderätten”? tisdagen den 24 september 2002 i regi av Svenska Försäkringsföreningen framgick att också Folksam ansåg att den främsta orsaken till de utdragna handläggningstiderna inom bolagens personskadereglering, var det stora antalet svårbedömda whiplashskador. Branschens lösning på problemet verkade dock vara ökad schablonisering. Men jag anser att schablo-niseringssträvandena är en stor del av problemet – de skapar konflikter. Åtminstone tvistefallen måste dessutom rimligen bedömas individuellt.

Vid samma seminarium varnade Jarl Symreng också för bristen på dugliga skadereglerare vid bolagen, något som han menade blivit ett stort problem på senare år. I FIs rapport från 1998 anges att ”det i ett flertal bolag pågår organisationsförändringar i syfte att skapa ökad effektivitet”. Dessa organisatoriska förändringar har alltså inte lett till förbättringar i handläggningstiderna. Branschen har medgett att de långa handläggningstiderna delvis beror på organisationsförändringar och personalnedskärningar, men från något håll även skyllt situationen på att de skadade i alldeles för stor utsträckning anlitar juridiska ombud som hjälp och stöd (i whiplashskadefall).

FI förordar i sin rapport 1998 att branschen offentliggör de olika bolagens handläggningstider. Branschen har dock inte visat intresse för att tillmötesgå inspektionen på denna punkt. FI skriver som ett förslag under punkten 7.3 Konkurrens i skaderegleringen att TSN skall offentliggöra de enskilda försäkringsbolagens handläggningstider. Mig veterligt har TSN inte anammat detta inspektionens förslag, och det är för övrigt oklart hur TSN skulle kunna göra det om inte bolagen samarbetar. Ansvaret för ett sådant offentliggörande måste anses åvila bolagen.

Henrik Lundin (Folksam) försvarade sig med att för 15 år sedan var försäkringsbranschen i Sverige en enda stor kartell och de senaste årens kraftiga omvälvningar har varit överrumplande – bolagen har inte vant sig vid konkurrensen ännu....

Skadehanteringen är synbarligen inte prioriterad

Det verkar som om bolagsledningarna inte anser att skadehanteringen är ett prioriterat område.

Jag ställde i slutet av år 2000 en enkel fråga till mina läsare - besökare, 242 svarade sålunda:

Hur lång tid har ditt skadeärende pågått?

Frågan upprepades ett drygt år senare, men med lite ändrad utformning på svarsalternativen. 117 svarade och följande resultat erhölls:

Utan anspråk på vetenskaplighet[xii] (risk för selektion i vilka som svarade) hade 39 % av de svarande 2001 (4 av 10 skadade!) alltså väntat mer än 8 år på att få sin skada reglerad.

De personskador som uppstår i trafik skall ju ersättas enligt skadeståndsrättsliga principer, vilket i sig innebär en individualiserad ersättning och således individuell skadereglering. Det kräver en kompetent stab av skadereglerare. Men i stället för att prioritera detta område har man gjort personalnedskärningar. Samtidigt skyller branschen de långa handläggningstiderna på de försäkrades krav på individuell skadereglering. Det kan inte på något sätt försvara de idag fullständigt oacceptabla förhållandena för många skadade. Det borde vara branschens ansvar att anpassa sin verksamhet till gällande lag.

De nackskadades erfarenhet är att deras bolag ifrågasätter varje enskild post när det gäller kostnader och i synnerhet inkomstförlust, så till den grad att ärendets slutreglering fördröjs i åratal. Jag bifogar kommunikationen med en förtvivlad försäkringskund som skadades för mer än 11 år sedan[xiii].

I Verksamhetsberättelsen från Konsumenternas Försäkringsbyrå för år 1999 framgår under rubriken ”Personskador (på skadeståndsrättslig grund)” bl.a:

”Långa handläggningstider är alltjämt ett skäl till missnöje hos den skadelidande. I flertalet av dessa ärenden väntar den skadelidande på att PM till Trafikskadenämnden skall sammanställas. I vissa fall ... där den skadelidande har advokat upplever denne att vare sig skaderegleraren eller advokaten för ärendet framåt. Några frågor har handlat om att bolaget endast medgivit att ett ombud från orten får anlitas vilket den skadelidande ifrågasatt.”

Man har från TSNs sida angett att man betraktar ärenden där handläggningen hos bolagen pågått i mer än två från akuttidens slut som tidsutdräkt i handläggningen[xiv].

Beträffande handläggningstiderna i TSN sade dess ordförande Kajsa Hallberg vid seminariet den 24 september i år följande.

Handläggningstiderna i TSN är 3-6 månader med bara enstaka betydligt längre ärenden. Man arbetar i arbetsgrupper och har 156 sammanträden per år, 2002 har man hittills haft 3.600 (?) ärenden varav cirka hälften var icke-obligatoriska, en grupp som visat tendens att öka.

Man kan nog lugnt utgå från att de ”enstaka betydligt längre ärenden” som Hallberg nämner, är nackskadefall som blivit föremål för bedömning hos TSNs sakkunnigläkare. I sådana fall finns exempel på handläggningstider på över året, t o m flera år, bara i TSN.

Branschen förmår inte ändra sig frivilligt

Inspektionen efterlyser i sin rapport strukturella och effektiva grepp från bolagsledningarna när det gäller skadehanteringen. Mot bakgrund av denna rapport från 1998 och dagens förvärrade situation kan man inte dra annan slutsats än att branschen inte på egen hand och/eller frivilligt förmår åstadkomma förbättringar i avseende på handläggningstider. Under de år som gått sedan rapporten kan inte branschen anses ha investerat i skaderegleringen på ett acceptabelt sätt, varken personellt eller tekniskt. En granskning av investeringarnas allokering i branschen skulle vara intressant.

Många ifrågasätter också Finansinspektionens roll som granskande myndighet, när de inte får gehör från inspektionen för anmälningar om brister i bolagens eller TSNs skadehantering, t ex när de upplever fullständigt oacceptabla handläggningstider för egen del som drabbade eller när någon i den närmaste omgivningen drabbats.

Branschens lobbyism

I detta sammanhang vill jag peka på följande rekryteringsstrategi från den gemensamma branschen:

Försäkringsbranschen har via sitt branschförbund – Sveriges Försäkringsförbund –knutit nära band med statsmakten genom utnämningarna av verkställande direktör, som rekryteras från den högsta statsledningen[xv]. Detta kan spekuleras i vad detta innebär, dels för branschen såsom en synnerligen framgångsrik lobbyist, dels för statsmakten.

Snabbt omhändertagande av vikt för rehabilitering av skadade

När det gäller den idag allt dominerande skadetypen – halsryggsdistorsioner (whiplash) vet vi att omhändertagandet av den skadade de första 6 månaderna efter traumat kan vara av avgörande betydelse för den skadades prognos:

När besvär kvarstår vid denna tidpunkt (6-9 månader efter traumat) är det mycket stor risk att patienten kommer att få livslånga besvär och överhängande rehabiliteringsproblem[xvi].

…är gammal välkänd kunskap inom branschen

Redan vid ett symposium, dokumenterat under titeln ”Medicin och juridik på kollisionskurs”?[xvii] 1976, och i ett uppföljande symposium 1981 under rubriken ”Medicin och juridik hand i hand i praktisk tillämpning”[xviii] påtalades vikten av snabb skadereglering av personskador med bestående funktionsnedsättningar, för att rehabiliteringen ska bli så effektiv som möjligt. Risken är annars att den skadades energi och oro fokuseras på ekonomiska problem och försäkringsfrågor i stället för rehabilitering. Logiskt måste ändå slutreglering av skadan anstå tills efter rehabiliteringen, med de problemen av Moment 22-karaktär det innebär. Den bästa lösningen torde dock vara om bolagen kunde förmås till en positiv och generös attityd i utrednings- och rehabiliteringsstadiet. Det skulle främja såväl kortare sjukskrivningstider, mindre inkomstförlust, lägre definitiv invaliditet, kortare handläggningstider och färre tvister – kort sagt vinst för alla parter.

Problemen med de långa handläggningstiderna är således ingen ny företeelse utan har ansetts utgöra ett problem under de senare dryga 30 åren. Mot bakgrund av att de långa handläggningstiderna vid trafikskador varit på tapeten sedan mitten av 70-talet och fortfarande inte fått sin lösning är det anmärkningsvärt att man från statsmaktens sida inte agerat mer resolut och effektivt när det gäller att framtvinga förbättringar.

Svåra problem för såväl individen som samhället

Sammantaget leder de oacceptabla handläggningstiderna till svåra problem för såväl den skadade som för samhället i stort. Det har vid åtskilliga tillfällen påtalats och konstaterats att den skadade snabbt måste få klarhet i och avsluta sin skadereglering, så att de framtida ekonomiska villkoren inte utgör något hot för den skadade och dennes familj. Detta har synnerligen stor vikt också för att adekvat rehabilitering överhuvudtaget skall ha någon effekt och en eventuell återgång i arbetslivet kan påskyndas[xix]. Trots det har ingen nackskadad kunnat vittna om något erbjudande från bolaget om hjälp till snabb, adekvat och fungerande terapi och rehabilitering.

Orsaker till lång handläggningstid

Jag anser att de långa handläggningstiderna huvudsakligen beror på följande faktorer:

1. Stora nedskärningar på skaderegleringssidan och att personskadereglering inte är ett personellt och kompetensmässigt prioriterat område inom branschen

2. Bristande konkurrens generellt (oligopol) och i synnerhet gällande försäkringsvillkoren

4. Försäkringsläkarsystemet så som det fungerar idag skapar svåra förtroendeklyftor och motsättningar mellan försäkrad och försäkringsgivare

5. Självpåtaget tolkningsföreträde i medicinska sambandsfrågor i strid med rådande medicinsk vetenskap, klinisk beprövad erfarenhet och nya kunskaper inom traumatologi, smärtfysiologi, riskfaktorer för kronicitetsutveckling, sjukgymnastik och rehabilitering

6. Skadade har inte ekonomiska eller personella resurser att driva sin sak på ett effektivt sätt

Jag hänvisar än en gång till det bifogade PM jag fått från advokat Kajsa Collin, Malmö. Det måste således till kraftiga påtryckningar och åtgärder för att förmå försäkringsbolagen att dels bedriva en snabb och korrekt skaderegleringsprocess, dels förmås att bidra till att skapa förutsättningar för att den skadade som behöver det, snarast efter olycksfallet får tillgång till adekvat rehabilitering.

E. Försäkringsläkarsystemet (sakkunnigläkare)

Problemen med dagens försäkringsläkarsystem är många, allvarliga och svårlösta. Här ska bara beröras de problem som finns med läkare knutna till försäkringsbolag och Trafikskadenämnden – inte försäkringsläkare vid försäkringskassorna. Aktuella problem kan något förenklat delas in i:

a. Läkarnas beroendeställning – även i TSN – och det faktum att de i princip ej kan granskas eller avkrävas något ansvar/prickas

b. Bristerna i bedömnings- och kommunikationsprocessen och det faktum att försäkringsläkarna aldrig undersöker eller ens lyssnar på den skadade

d. Systematiska ”konsensuslögner” – oförklarliga (?) kunskapsdiskrepanser

e. Ojämlikheter i kollegiala informella nätverk, processerfarenhet och ”träning”

Inledningsvis vill jag påtala att min erfarenhet är att de nackskadade och deras sociala nätverk idag så gott som helt saknar förtroende för dagens försäkringsläkarsystem. De litar lika litet på försäkringsbolagens läkare som de gör på tobaksbolagens eller kemiföretagens läkare/sakkunniga. Dessa är parter i ekonomiskt och juridiskt beroendeförhållande till försäkringsbolagen och de utgör bolagens part vid tvist. Detta gäller tyvärr också TSNs läkare – det har mig veterligt aldrig hänt att en nackskadad åberopat någon av dessa läkare som sakkunnig i en domstolstvist.

a. Läkarnas beroendeställning

– även i TSN – och det faktum att de i princip ej kan granskas eller avkrävas något ansvar/prickas

Dagens ordning i Sverige är att bolagen på privat basis engagerar läkare inom vissa specialiteter för att bistå skadereglerarna med bedömning av samband mellan en olycksfallsskada och en bestående funktionsnedsättning hos en försäkringskund. Om samband anses föreligga gör de en bedömning av invaliditetsgrad, vanligtvis den medicinska men i förekommande fall också den ekonomiska (främst inkomstförlust till följd av skaderelaterad arbetsoförmåga). En annan mycket ofta förekommande sakkunnigläkarbedömning rör akuttiden, dvs perioden fram till att skadan är helt utläkt eller stabiliserats vad gäller möjlighet till förbättring respektive risk för försämring.

Läkarbedömningen har alltså en utomordentligt stor tyngd i olika faser av skaderegleringen – de flesta kroniskt drabbade av en nackskada kan vittna om hur skaderegleraren hänvisar till läkarens bedömning som grund för negativa beslut. Samtidigt har dessa läkare i denna roll varken normalt patientansvar eller ens ansvar för sin bedömning inför Socialstyrelsen eller Hälso- och Sjukvårdens AnsvarsNämnd – de har bara ansvar gentemot uppdragsgivaren, dvs försäkringsbolaget, som också är den som betalar honom för utförd tjänst. Häri ligger alldeles självklart en bindning – både ekonomiskt och kulturellt. Med kulturell menar jag att i sin egenskap av ”sakkunnigläkare” åt ett eller flera bolag blir man automatiskt upptagen i den gemenskap som försäkringsläkarkollektivet utgör. De har en egen förening, regelbundna träffar, utbildningar och seminarier som bekostas av branschen och där man ”fostras” in i en kultur präglad av bolagens sätt att se på problemen med sambandsbedömningar, ökande kostnader, diagnostiska svårigheter, m m.

Ett exempel på denna kulturella bindning är när både läkarna själva och andra företrädare för branschen, med en papegojas envishet upprepar att de minsann är mer objektiva och opartiska än behandlande, intygsskrivande läkare som man menar medvetet eller omedvetet gör sig till ombud för sin patient. Hur många gånger har vi inte hört bolagens försäkringsöverläkare med emfas påstå att de själva inte skulle kunna vara opartiska i en patient-läkarrelation och därför skulle ha tendens att vara mer välvilligt inställda till samband och invaliditetsgrad om det är en ”snygg ung kvinna” eller ”trevlig person” än om patienten är en ”ragata” eller ”osympatisk typ”!

Vad man helt tycks bortse ifrån är att i rollen som intygs- eller utlåtandeskrivande läkare (med patientkontakt) har läkaren höga författningskrav på sig att vara just objektiv och opartisk, och att man kan bli anmäld och prickad om man skulle bryta mot dessa krav. Försäkringsläkaren, däremot, har ju just genom att undvika patientkontakten, befriat sig från dessa krav och sanktionsrisker.

Jarl Symreng från Finansinspektionen framförde vid personskadeseminariet den 24 september 2002 förslaget att bolagen borde utnyttja privata läkare som sakkunniga i stället för landstingsanställda och hans åsikt var tydlig när det gällde sakkunnigläkarnas roll som förment oberoende av bolagen. De är inte oberoende och ska inte heller vara det. Han verkade förorda ett mer engelskt system, där vardera parten anlitar sina egna medicinska expertvittnen för att argumentera i den egna saken. Men ett sådant system skulle definitivt kräva en jämnare resursfördelning mellan parterna än den vi har idag i Sverige (se ovan under C).

Det har – med all rätt – framförts åsikten att TSN innebär en möjlighet för den skadade att utan kostnad få den ekonomiska/juridiska delen av sin sak prövad. I de fall (whiplashskadade) där någon av läkarna som är knutna till TSN uttalar sig uppstår dock ofta stora problem med trovärdigheten. Dessa läkare uppfattas av de skadade vara djupt lierade med bolagens sakkunnigläkare vad än TSN och bolagen säger. Denna brist på förtroende för de TSN-anknutna läkarna går sannolikt inte att reparera.

TSNs ordförande Kajsa Hallberg uttalade sig vid seminariet den 24 september i år på följande vis: TNS:s roll är att avgöra tvist, främst i svårbedömda ärenden som regelbundet går till bedömning hos TSN:s egna konsultläkare. Hon försvarade användningen av dessa sakkunnigläkare, deras roll är viktig i bedömningen av invaliditetsgrad – de är ju specialister, vilket allmänläkarna (som skriver de flesta intygen) inte är. Hon jämförde sakkunnigläkarnas roll med försäkringsläkarnas vid försäkringskassorna (FK) och i förvaltningsdomstolarna. De sistnämnda lägger sig ju inte i vilka läkare FK väljer framhöll hon och tycktes med det mena att sakkunnigläkarnas roll är i princip oproblematisk. Det gav en oroande känsla i maggropen av att hon var djupt okunnig om de problem med försäkringssystemet som nu debatteras i alltmer polariserade läger, inte minst inom läkarkåren.

b. Bristerna i bedömnings- och kommunikationsprocessen

och det faktum att försäkringsläkarna aldrig undersöker eller ens lyssnar på den skadade

Idag styrs skaderegleringsprocessen i dessa komplicerade fall i hög grad av försäkringsläkarna i bolagen[xx]. Se också ovan under a.

Edsvurna uppgifter från försäkringsläkare anger att de ägnar så litet som 2-3 minuter i genomsnitt per skadad kund för att bedöma orsakssamband och överblicka eventuella konkurrerande sjukdoms- eller skadeskäl. Även om många ärenden är lätta att överblicka och bedöma, kvarstår dock en välgrundad misstanke att många av de whiplashskadades behov och rättigheter inte kan behandlas annat än högst summariskt och i bästa fall översiktligt. Alldeles särskilt i beaktande av att dessa skadade ofta uppvisar en mångfacetterad symptombild och journalerna kan vara omfattande och att yttrandena från bolagsläkarna oftast är extremt korta. Att bolagen dessutom, i strid med anvisningar och rekommendationer från TSN[xxi], oftast rekvirerar den skadades samtliga journaler underlättar naturligtvis inte överblicken för bolagsläkarna, och torde kunna utgöra en allvarlig felkälla.

När vi dessutom vet att bolagets kommunicering av läkarnas bedömning ofta brister och att det underlag vederbörande haft för bedömningar och beslut nästan aldrig redovisas, blir problemet uppenbart. Inte ens TSN: s läkare redovisar vilket underlag de haft för sina bedömningar, vilket är utomordentligt allvarligt eftersom detta underlag skickas tillbaka till bolaget efter fullgjord bedömning och sedan inte kan kontrolleras vid exempelvis en domstolsprocess. Det förekommer också ofta kritik mot de PM som bolagen tar fram inför föredragning i TSN. Det finns exempel på att den skadade inte ens fått ta del av detta PM innan det gått in till TSN.

Ett annat svårlöst problem är att trots att muntlighetsprincipen gäller i våra domstolar har de försäkrade ingen reell möjlighet att argumentera för sin sak i TSN. Inte ens i de fall den skadade har bifogat en egen redogörelse för händelseförlopp, symptomutveckling och funktionsnedsättningens omfattning verkar man fästa något avseende vid denna, inte ens om den styrks av vittnesmål från arbetskamrater, anhöriga eller t o m läkare. TSNs sakkunnige neurolog har också i yttrande efter yttrande deklarerat sin ståndpunkt att journalanteckningar, och då särskilt sådana som tillkommit i akutskedet, är viktigare sanningsdokument än både sådana utsagor och läkarintyg.

Försäkringsbolagens och TSN:s läkare förlitar sig alltså på journalanteckningar vid sina ställningstaganden. Enligt artiklar i bl.a. Läkartidningen uppvisar minst 25 % av alla journalanteckningar felaktigheter eller brister, varför detta material inte kan betraktas som tillförlitligt i juridiska sammanhang.

Det är kanske mot den bakgrunden inte så anmärkningsvärt att så många skadade många gånger förtvivlat beskriver stora diskrepanser mellan å ena sidan behandlande läkares och å andra sidan försäkringsläkarnas uppfattningar i sambands- och invaliditetsgradsfrågor.

Försäkringsbolagen har sedan en tid inskrivet i sina skadeanmälningsblanketter ett förskrivet stycke där den skadade lämnar försäkringsbolagen medgivande att infordra samtliga (godtyckligt) journalkopior rörande den skadade, även sådana som rör helt andra frågeställningar och/eller tid långt innan skadan. Varför de anser att en journal rörande exempelvis gynekolog- eller psykiaterbesök har signifikans i samband med en trafikolycka har inte klarlagts av försäkringsbolagen.

Många blir djupt upprörda och kränkta när de som hårt drabbade nackskadade av försäkringsbolaget föreslås få en medicinsk invaliditet på 2-3 % – möjligen med en viss (många gånger kosmetisk) höjning från TSN – samtidigt som de är helt utslagna från arbetslivet pga följder av en trafikolycka. De finner att bolagets ”bud” står långt ifrån deras egna behandlande läkares uppfattning, för att inte tala om de skadades egen rättsuppfattning.

Skadade berättar att de kan ha en mängd intyg och utlåtanden från behandlande specialister, men att bolagen verkar strunta i dem och i stället, med stöd av sina försäkringsläkare, framför mer eller mindre fantasifulla så kallade konkurrerande skade- och sjukdomsorsaker.

Problemen uppstår också regelbundet när bolaget och den skadedrabbade skall diskutera och värdera sambandsfrågorna. Där är man sällan överens, och bevisvärderingsproblem träder in[xxiii]. Bevisbördan, dvs att visa att övervägande skäl talar för samband, åvilar alltid den skadade, dvs den ekonomiskt och juridiskt svagare parten.

Låt mig i detta sammanhang få hänvisa till utdraget ”Grundläggande principer för skadebehandling”, ur boken Skadereglering – grunder, etik och praxis, Staffan Waldemar, utgiven av IFU 1997. Utdraget återfinns som bilaga[xxiv] till detta yttrande.

c. Rekryteringssystemet

Bolagen rekryter sina sakkunnigläkare i ett slutet förfarande där ingen insyn tillåts. Systemet liknar det politiska och statliga som Inga Britt Ahlenius m.fl. diskuterade i Agenda härom kvällen under rubriken ”Utnämningar tystar debatten”[xxv]. Annonsering förekommer inte och meritvärdering verkar enbart handla om att ha de rätta åsikterna och vara lojal med den kultur som utvecklats internt i detta ”grabbgäng”. Allmänläkare, rehabiliteringsläkare och smärtläkare göre sig icke besvär – inte heller yrkesmedicinare eller någon inom området specialutbildade sjukgymnaster. Det diskutabla i detta system blir uppenbart om man ser på TSN:s historik över sakkunnigläkare.

Före 1991 anlitade TSN olika bolagsläkare för sakkunnigbedömningar av sambandsfrågor, invaliditetsgrader, akuttider och överprövning av bolagens förslag till bedömning. Efter mycket kritik mot detta system gjordes en omorganisation av TSN med syfte att öka förtroendet för systemet med sakkunnigläkare. I huvudsak kontrakterades två specialister, en ortoped och en neurolog, som fast knutna till TSN och helt fristående från bolagen. De två som sedan dess anlitats av TSN var emellertid flitigt anlitade av bolagen före 1991 och var båda väl etablerade i det befintliga försäkringsläkarkollektivet och har avgett sina bedömningar helt i detta kollektivs anda.

När det så i fjol blev aktuellt att byta ut en av dessa, neurologiprofessorn Hans Link, sade sig TSN komma i ett brydsamt läge, då som kanslichefen sa, ”alla som är kunniga och erfarna på området är ju redan knutna till försäkringsbranschen”. Man löste det på ett innovativt och okonventionellt sätt. Man lät helt enkelt Link föreslå en neurolog som han hade förtroende för och som dessutom var helt jungfrulig på det försäkringsmedicinska området, d.v.s. han hade ingen erfarenhet av vare sig sambandsbedömningar, invaliditetsgraderingar eller andra försäkringsmedicinska bedömningar. För att han skulle sätta sig in i systemet har han det senaste året fått arbeta parallellt med Link och lära sig av denne, extremt hårt kritiserade sakkunnigläkare.

d. Systematiska ”konsensuslögner”

Det allt överskuggande skälet till nackskadades svårigheter att få sin trafikskada reglerad på ett rättvist sätt är det skadeståndsrättsliga problemet att fastställa orsakssamband.

Problemställningen är dock ingalunda ny. Redan för snart 30 år sedan diskuterades liknande problemställningar vid gemensamt sammanträde med Försäkringsjuridiska Föreningen och Svenska Läkaresällskapet den 9 oktober 1975 under rubriken "Medicin och juridik på kollisionskurs?". Diskussionen refererades i Nordisk Försäkringstidskrift, nr 2 1976. Därav framgår att diskrepansen i åsikter och bedömningar mellan å ena sidan försäkringsbolagens läkare och å andra sidan behandlande läkare var lika tydlig och många gånger extremt polariserad redan då. Vidare framgick redan då de stora problemen i kommunikationen och förståelsen mellan jurister och läkare.

Många gånger nekar bolagen orsakssamband med påståenden om symptomfattigt/symptomfritt intervall med hänvisning till avsaknad av dokumentation i form av fortlöpande journalhandlingar. De stöder sig också regelmässigt på vad man kan kalla ”konsensuslögner”, t ex ett självpåtaget tolkningsföreträde bland sakkunnigläkarna angående en så kallad 72-timmarsregel och regler för de initiala besvärens kontinuitet och dignitet, argument som saknar stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet.

Skadade rapporterar att den enda ”hjälp” bolagen består dem med när de ifrågasätter bolagsläkarnas bedömningar är att skicka deras papper till nya läkare (försäkringsläkare) för bedömning och utlåtande. Inte i något fall har dessa skadade varit med om att de nya läkarna delat den skadades egna läkares och specialisters uppfattningar. De skadade menar att de blivit kränkta av dessa sakkunnigläkares utlåtanden och att de känner sig maktlösa i sina försök att bevisa sambandet.

Vid det ovan nämnda personskadeseminariet den 24 september 2002 ställdes en fråga från en i sammanhanget erfaren advokat, Anita Olofsson:

Hur är det möjligt att diskrepansen kan vara så stor mellan ”vetenskap och beprövad erfarenhet” hos å ena sidan bolagsläkarna, å andra sidan de behandlande, intygsskrivande läkarna? Kommer de inte från samma utbildning, kliniska erfarenhet och vetenskapliga skolning? När och hur uppstod klyftan?

Jag vill påstå att förklaringen ligger i den ”speciella kultur och den åsiktskonformism”[xxvi] som utvecklats i försäkringsläkarkollektivet och den informella rekryteringen till detta.

e. Ojämlikheter i kollegiala informella nätverk,

Bolagen har sina egna – inom försäkringsmedicin och -juridik ofta välutbildade – läkare till förfogande. Den skadedrabbade har sina behandlande läkare, möjligen i kombination med från bolagen fristående medicinska specialister – som i bästa fall har kompetens inom den svåra konsten att skriva intyg och utlåtanden på ett ur juridiskt perspektiv acceptabelt sätt – och då inte minst invaliditetsintyg. Den allmänna sjukvården är synnerligen hårt belastad och har ofta svårt – för att inte säga omöjligt – att prioritera sådana intyg och utlåtanden. Bolagen har råd att betala bra för att vissa – av bolagen utvalda – av dessa läkare får göra sina bedömningar på sin fritid – som lukrativt extraknäck. Enligt försäkringsbranschen är övriga, ”vanliga”, behandlande läkare inom det allmänna mycket okunniga i intygsskrivande och försäkringsmedicin.[xxvii]

Vad jag idag från de skadades sida kan konstatera är att medan försäkringsbolagens läkare är välbetalda, utbildade och mycket väl drivna i processjuridikens krav på uttryck och gränsdragningar vid bl.a bevisvärderingar, så är de behandlande läkarnas motsvarande resurser och kunskaper fortfarande så gott som obefintliga. Bolagens läkare är dessutom ”tränade” i att uppträda inför domstol, vilket den behandlande läkaren mycket sällan är[xxviii]. Detta medför att den skadade har ett ur vittnes- och bevissynpunkt klart underläge gentemot försäkringsbolagen redan från skaderegleringens början.

En mycket initierad försäkringsläkare har berättat att man inom de privata försäkringsläkarnas förening tränas i att argumentera för konkurrerande skadeskäl samt i att uppträda i domstol. I denna förening tillåts för övrigt inga andra medlemmar än försäkringsläkare (och jurister) från försäkringsbolag. De intygsskrivande läkarna har ingen förening eller kollektiv att träna i.

Allmänna åtgärdsförslag för befrämjande av kortare handläggningstider mm

Om TSN skall finnas kvar – låt oss följa Finlands exempel och gör TSN helt fristående och oberoende av all koppling till försäkringsbolagen, eller låt oss finna andra vägar som leder till att åtminstone säkerställa TSN:s sakkunnigläkare såsom oberoende och helt fristående från bolagen.

Det finns idag ingen lagstiftning kring bevisvärdering. De skadade som överhuvudtaget vågat driva sin sak mot försäkringsgivare i domstol kan dock notera att försäkringsbolagens medicinska vittnen ofta hänvisar till konkurrerande bakomliggande sjukdoms- eller skadeskäl. En tydlig bild är att domstolarna många gånger tar detta ad notam utan att avkräva uppgiftslämnaren någon form av stöd i form av bevisning för sin ståndpunkt. Bevisbördan borde dessutom i dylika fall övergå på bolaget.

Jag menar med ovanstående att försäkringsbolagens medicinskt sakkunnigas påståenden eller tyckanden i sambandsfrågor måste ifrågasättas – de saknar saklig grund. Det ligger inte i rättsäkerhetens intresse att dagens system fortgår utan att någon kontroll eller något ansvar kan åläggas dessa sakkunniga för deras yttranden och utlåtanden. Ett sätt vore att föra några viktiga principfall till HD för prejudikat i bevisvärderingsfrågan.

ü Ställ krav på bolagen om ärligare information om försäkringsvillkor vad avser t ex krav på läkarbesök och dokumentation av besvär, men också uppmuntran att direkt begära journalkopior för att möjliggöra korrektion och komplettering vid behov.

ü Se över förhållandet att det egna bolaget reglerar de flesta personskador men snabbt blir motpart vid minsta oenighet eller tvist.

ü Tvinga bolagen att redovisa sina etiska regler (och följa dem!) och även redovisa praxis för ersättning till juridiskt ombud och genom rättsskyddsförsäkringen.

ü Anmoda till ISO-certifiering av försäkringsbolagen och anmoda till diplomering enligt minst motsvarande IFU:s diplomutbildning av skadereglerare och givetvis chefspersoner inom skaderegleringen.

ü Vidta alla lagliga möjligheter att stärka och främja konkurrens inom branschens skaderegleringar, bl.a. via ovanstående utvidgade information.

ü Vidta alla lagliga möjligheter att stärka och främja konkurrens inom branschens försäkringsvillkor. I vissa fall verkar fotokopiator ha nyttjats mellan olika bolag[xxix].

ü Anmoda bolagen att i sin öppna redovisning publicera handläggningstider vid skada.

ü Ge ut anvisningar hur statistik skall redovisas avseende handläggningstider på ett sätt som tillåter och underlättar jämförelse.

ü Tillse att försäkringsgivarens ansvar för den skadelidandes inkomstförlust ikläds från akuttidens början. Eventuell jämkning skall fastställas och ske när skadan slutregleras.

ü TSN måste ha adekvata och inte minst fungerande rutiner för kontroll av att bolagen följer TSN:s riktlinjer när det gäller bl.a. upprättande av PM. För att säkerställa att inget missas i PM till TSN, samt att den skadade och bolaget är överens om dess kvalitativa och kvantitativa innehåll, kan treparts kommunicering med kvittenser införas.

ü Sanktioner måste införas för det fall bolagen inte följer TSN:s riktlinjer och anvisningar. Sanktionerna skall svida hos bolagen.

ü Ställ krav på alla sakkunnigläkare att de skall redovisa underlag för sina bedömningar.

ü Inrätta en avdelning inom FI som skall engagera, betala och ansvara för försäkringsläkare. Försäkringsbolagen skall via avgifter finansiera systemet, men all koppling mellan försäkringsbolag och läkare måste upphöra för att nå oberoende och trovärdighet. Se över rekryteringssystemet för läkare till TSN (om de ska vara kvar).

ü Ersätt gärna dagens försäkringsläkarrekrytering med en allmän plikt för läkare inom olika discipliner att tjänstgöra som försäkringsläkare under en viss avgränsad tid. Man vinner flera fördelar – inte minst inom den allmänna sjukförsäkringen.

o Alla läkare får en inblick i och förståelse för försäkringskassornas verksamhet.

o Man tillser att huvudansvar för utbildningen av försäkringsläkare frigörs helt från bolagen och från bolagen närstående verksamheter.

ü Se över möjligheterna att ställa sakkunnigläkarna till ansvar för sina utlåtanden.

ü Förbättra radikalt den försäkrades rättsläge gentemot motpart (försäkringsgivare).

ü För ett antal ur bevissynpunkt principiellt viktiga skadeståndsmål till HD för uppnående av prejudikat hur sakkunniga läkares utsagor skall värderas.

Noteringar och bilagor

[i] Bilaga 1 - Om WhiplashInfo

[ii] S.750 00-05 (01-10), utdrag avseende avsnittet Skadereglering redovisas i bilaga 10

[iii] Lär enligt initierade kretsar härstamma från en studie på råttor

[iv] Bilaga 8 – Brev från Trygg-Hansa till ett juridiskt ombud.

[v] Physiotherapy Management, Coping and Outcome Prediction in Whiplash Associated Disorders (WAD), Anne Söderlund, Department of Public Health and Caring Sciences, Section of caring Sciences, Uppsala Universitet, 2001, ISBN 91-554-4948-4

[vi] Försäkringsmedicin – administrativ medicin – 2002, Bengt Järvholm & Christer Olofsson, ISBN 91-44-02155-0, Studentlitteratur, Lund

[vii] Bilaga 4 - Skriftväxling mellan Tomas Alsbro och Länsförsäkringar

[viii] Bilaga 5 – skrivelse från Folksam

[ix] Bilaga 9 – utdrag ur if… försäkringsvillkor för motorfordon

[x] Webb-fråga med IP-loggning inkl spärr för multipelsvar

[xi] Bilaga 7 – PM från advokat Kajsa Collin, Malmö

[xii] Webb-fråga med IP-loggning inkl spärr för multipelsvar

[xiii] Bilaga 2 - Förtvivlad försäkringskund som skadades för mer än 11 år sedan

[xiv] Försäkringsbolagen och de trafikskadade – Regeringsrapport den 18 december 1998, dnr 1736-98-319, 4.4 Statistik, sid 9

[xv] Bilaga 12 - En del av försäkringsbranschens påverkansmodell?

[xvi] Whiplashskador och den degenerativa nacken, Bo Levander och Björn Gerdle, Astra, 1994, kapitel 14, sidan 154

[xvii] Medicin och juridik på kollisionskurs?, Nordisk Försäkringstidskrift, nr 2 1976

[xviii] Medicin och juridik hand i hand i praktisk tillämpning Nordisk Försäkringstidskrift, nr 2 1982

[xix] Medicin och juridik på kollisionskurs?, Nordisk Försäkringstidskrift, nr 2 1976

[xx] Bilaga 8 – Brev från Trygg-Hansa till ett juridiskt ombud.

[xxi] Bilaga 3 - Trafikskadenämnden 1992-02-27, ”Till personskadecheferna” (från TSNs ordf Edmund Gabrielsson)

[xxii] Bilaga 3 - Trafikskadenämnden 1992-02-27, ”Till personskadecheferna” (från TSNs ordf Edmund Gabrielsson)

[xxiii] Medicin och juridik på kollisionskurs?, Nordisk Försäkringstidskrift, nr 2 1976

[xxiv] Bilaga 6 - Grundläggande principer för skadebehandling, ur boken Skadereglering – grunder, etik och praxis, Staffan Waldemar, utgiven av IFU 1997

[xxv] Makten över utnämningspolitiken är ett mäktigt instrument i kampen om den allmänna opinionen. Politiska trotjänare får idag icke-politiska toppjobb som tack för trogen tjänst. Svenska öppenheten är en myt, säger Riksrevisionsverkets Inga-Britt Ahlenius, enligt SVT:s Agenda den 24 november 2002.

[xxvi] Citat från P1 Morgon den 3 december 2002 angående ”LO:s patriarkala, auktoritära system”.

[xxvii] Försäkringsmedicin – administrativ medicin – 2002, Bengt Järvholm & Christer Olofsson, ISBN 91-44-02155-0, Studentlitteratur, Lund

[xxviii] Bilaga 11 - Erfarenheter av vittnesmål och domstolsframträdanden

[xxix] Jmf Länsförsäkringars och Sockenbolagens motorfordonsvillkor där t.o.m. kapitel och rubrikindelningen är exakt de samma.