aktuellt Item

Somatisering? - Sunday, November 16, 2003 kl 18:32

En gång lämnade jag internmedicinen och hematologin för att bli allmänläkare. Som 'biologist' och stamcellsforskare hade jag inte mött särskilt många av "de obegripliga" smärtpatienterna. Men de var desto fler i primärvården och chocken blev stor. Något var fel. Hade jag missat något i min utbildning? Frustrerad söte jag efter en modell för att förstå. Visserligen hade jag redan 1970 som student på ortopedikursen fått lära mig att de onda ryggarna i själva verket led av "ränteneuros". Det hade gått in och gav viss trygghet. Men räddningen kom när jag lärde mig begrepp som smärtbeteende, sjukroll och sekundärvinst. Med lättnad kunde jag konstatera, att det inte var min utbildning eller mig det var fel på. Det var patienterna som var problemet. SVEK, TPL (tomtar på loftet), supraklavikulärt syndrom eller GOK (God only knows) blev sarkastiska epitet som skrevs in i journalerna när frustrationen blev för stor. Jag förstod inte då att dessa kränkande benämningar hade ett viktigt budskap som handlade om människosyn, sjukdomsmodell och en läkarutbildning som hade svikit.

Kontrollen återvunnen â€“ pusselbitarna på plats

Efterhand kom jag att övervinna min olust och började att intressera mig för problematiken. Nya begrepp som somatiseringssyndrom, medicinsk antropologi och medikalisering vidgade vyerna ytterligare. Under tio år engagerade jag mig, blev socialmedicinare och utbildade läkare i somatiseringsproblematik. Jag skrev utbildningskompendier om "Den problematiske patienten" och forskade en del inom området. Jag lärde ut att smärtpatienterna egentligen ville ha kvar sin smärta. Det var det som gav dem mening och det var därför de motstod all behandling.

Men kartan visade fel

Intresset var nu väckt för ett spännande problemområde. Jag började arbeta som smärtläkare på heltid i ett dagvårdsteam med rehabiliteringsinriktning. Efter några månader av dagliga möten och långa samtal med de smärtlidande märkte jag att något inte stämde. Smärtbeteende, i den mån det fanns, försvann snabbt när patienterna upplevde sig bli bekräftade. Någon sjukroll hade ingen frivilligt tagit på sig. Och ingen ville egentligen behålla sin värk. Sekundärvinster såg vi inte heller mycket av. Däremot sekundärförluster och i mängd: förlust av ett normalt liv, livskvalitet, sömn, familjeliv, sociala kontakter, arbete, ekonomi, självkänsla, livslust och förtroende för läkare och sjukvård. Ett oväntat och omtumlande perspektiv hade öppnat sig.

Läs hela artikeln