aktuellt Item

Ny försäkringsläkarroll kräver utbildning - Sunday, November 16, 2003 kl 09:44

En effektivare och samtidigt mer human smärtrehabilitering för öad livskvalitet respektive arbetsåtergång är ett gemensamt mål för sjukvården och försäkringskassan. För att nå målet är det angeläget att förbättra såväl samarbetet som kommunikationen dem emellan. Detta förutsätter ett öat smärt- och rehabiliteringsmedicinskt kunnande inom försäkringskassan.

Från den 1 oktober 1995 gäller nya regler för sjukskrivning och sjukpension. Dessutom har försäkringsläkarnas roll definierats bättre. De skall bl a - verka för ett gott samarbete med behandlande läkare,

-Â bedöma möjligheten till rehabilitering,
-Â delta i information till och diskussioner med ansvarig läkare
-Â medverka i utbildning av försäkringskassans tjänstemän.

Utvidgad funktion utan öad utbildning
Denna utvidgade funktion av försäkringsläkarnas arbete välkomnas. Utifrån ett algologiskt (smärtmedicinskt) och rehabiliteringsmedicinskt perspektiv måste dock frågan ställas om den nya försäkringsläkarrollen kommer att medföra en smidigare hantering av patienter med kronisk smärta från försäkringskassans sida?

Oroande är att det inte har ställts formella krav på öad utbildning av försäkringsläkarna inom områden som är av betydelse för bedömning av kronisk smärtproblematik. Om det inte blir förändringar till det bättre finns risk för utveckling av en förtroendekris mellan smärtvården och försäkringskassan.
Detta är en utveckling som ingen önskar.

Intensifierad rehabilitering av smärtpatienter
Sedan 1990 har samhällets ansträngningar intensifierats för att rehabilitera långtidssjukskrivna - bl a patienter med kroniska smärtsyndrom i rörelseapparaten. Riktlinjerna för försäkringskassornas utöade rehabiliteringsansvar drogs upp av Rehabiliteringsberedningen 1988 [1]. Begreppet rehabilitering kom att i huvudsak fokusera arbetsinriktad rehabilitering. Någon mer allsidig belysning av rehabiliteringsbegreppet gjordes inte. An mindre diskuterades de speciella svårigheter rehabilitering av kroniska smärtpatienter för med sig.
Behovet av medicinska rehabiliteringsinsatser fick i beredningens betäri - kande mycket litet utrymme (åtta sidor av totalt 430). Den till synes självklara förutsättningen att adekvat smärtdiagnostik, medicinsk behandling och medicinsk rehabilitering måste föregå mer yrkesinriktade insatser tydliggjordes inte.

Algologisk/rehabiliteringsmedicinsk expertis synes inte ha haft inflytande på utformningen av beredningens direktiv. Den praktiska konsekvensen har blivit en rad komplikationer som främst drabbat de smärtsjuka men även behandlande läkare.

Läs mer...