aktuellt Item

"Samhället smiter från socialt ansvar" - Monday, November 10, 2003 kl 14:32

Frivilligorganisationerna anser sig utnyttjade i arbetet med människor i svår nöd.

Tusentals människor i vårt land lider nöd. Men den offentliga sektorn lämpar i smyg över alltmer av ansvaret för välfärden på olika frivilliga hjälporganisationer. Folkhälsoministern Morgan Johansson vägrar se verkligheten samhället missbrukar frivilligarbetarnas insatser, som motsvarar 300 000 årsarbeten. Morgan Johansson måste ta bort skygglapparna och ge frivilligsektorn bättre förutsättningar för sitt arbete, skriver Göran Pettersson, generalsekreterare för Forum för frivilligt socialt arbete tillsammans med representanter för 13 frivilligorganisationer.

För många svenskar är den svenska välfärdsmodellen ett väl fungerande system där alla medborgare får den vård, omsorg och sociala trygghet de behöver. Tyvärr stämmer inte den bilden. Vi som arbetar i frivilligorganisationer ser en helt annan verklighet. Den smärtsamma sanningen är att åtskilliga människor i vårt land lever under omständigheter som inte kan kallas något annat än svår nöd.

Vi ser dagligen hur människor faller mellan maskorna i ett allt grövre socialt skyddsnät. Vi ser att vår välfärdsmodell är i en allvarlig kris och till stora delar beroende av frivilligorganisationernas insatser. Det gäller uteliggare, psykiskt sjuka, missbrukare, brottsoffer och andra utsatta grupper. Men det gäller också många andra människor äldre och deras anhöriga, ensamstående föräldrar och barn.

Dessa grupper utestängs allt oftare från folkhemmets grundskydd och är helt utlämnade till frivilligorganisationernas och enskilda individers engagemang. Utan frivilligorganisationernas insatser hade ytterligare flera tusen människor hamnat i svår nöd.

Sedan den ekonomiska krisen i början av 90-talet har vi inom frivilligsektorn sett hur kommuner och landsting successivt överfört ansvaret för viktiga välfärdsfunktioner på oss. Helt utan någon synbar ideologisk strategi. Vi har åtskilliga gånger tvingats se patienter helt sonika hänvisas till frivilligorganisationerna sedan vårdkedjan kortats av besparingsskäl.

Och vi har tagit på oss ansvaret. När människor som tidigare fått hjälp och stöd från samhället hamnar utanför det sociala skyddsnätet och inte längre får den hjälp de behöver kan vi inte bara se på. Då ställer vi i frivilligorganisationerna upp trots att vi inte vill hjälpa kommunerna att skära ner.

Bengt Westerberg, före detta socialminister, har klargjort vad som de facto är resultatet av den förda politiken sedan mitten av 90-talet: en massiv överföring av praktiskt ansvar på det civila samhället, såväl på anhöriga som på frivilligorganisationer. En överföring som skett och sker i det tysta.

Forum för frivilligt socialt arbete får dagligen rapporter om hur kommunerna genom att neka människor hjälp sviker sitt ansvar mot medborgarna. Frivilligorganisationerna bedriver av humanitära skäl allt mer verksamhet som för bara några år sedan bedrevs av kommunerna. Verksamhet som kommunerna alltjämt är skyldiga att ta ansvar för enligt lagen. Här är bara några exempel utifrån landet:

- Kvinnojouren i Linköping rycker ofta in och ger kvinnor stöd när kommunen inte tar sitt ansvar. Kvinnojouren arbetar med att ge kvinnor/tjejer stöd som på eget initiativ söt sig till kvinnojouren. I Linköping ringer socialjouren ofta till den ideella Kvinnojouren och vill att man där tar över ärenden som handlar om kvinnor och barn. Kvinnojouren ställer förstås upp för kvinnorna och barnen trots att det är den kommunala socialjourens ansvar.

- Hela människan, kyrkornas sociala arbete: I en kommun gör ambulansen den bakvända färden från akuten till ett härbärge där ambulansmännen bär en utmärglad och sjuk man uppför trappen till en sängplats. Efter ett mardrömsdygn förs han till akuten igen och härbärget kan rengöras och desinficeras.

- På en annan ort ställs en patient från psykiatrin på gatan. Iförd sjukhusets kläder står han där i snålblåsten när polisen hämtar honom och kör honom till Hela människans enhet. Efter 45 minuter har enhetschefen fått honom inskriven igen.

De här exemplen visar med all önskvärd tydlighet att det pågår en social dumpning där frivilligorganisationerna utan eller mot mycket liten betalning bedriver verksamhet som borde skötas av kommun eller stat. Det som sker är ett missbruk av frivilligorganisationernas och volontärernas goda vilja och engagemang.

Den smygande överflyttningen av välfärdsförsörjningen från stat och kommun till frivilligorganisationer både när det gäller det ekonomiska ansvaret och det praktiska utförandet kommer också till uttryck genom bidragsgivningen. Vi har tvingats bevittna en övergång från de tidigare generella verksamhetsbidragen till styrda projektbidrag utan möjlighet till att fritt forma verksamheten och bygga den långsiktigt.

Den här utvecklingen sker trots att det råder nästan total politisk enighet om att stat och kommun ska ansvara för välfärden. Folkhälso- och socialtjänstminister Morgan Johansson sade vid Socialstyrelsens konferens om den ideella sektorn tidigare i
år:

"...innebär utvecklingen med en öande andel frivilliginsatser att staten retirerar och att den svenska välfärdsmodellen håller på att urholkas? Ã„r det ett systemskifte på gång, med den ideella sektorn som murbräcka i välfärdsbygget? Nej, nej och åter nej."

Morgan Johansson och vi vill samma sak men när vi blickar ut över landet ser vi inte samma verklighet. Om vi ska kunna hitta en lösning för den framtida välfärdsförsörjningen måste politikerna, och inte minst folkhälsoministern, våga se de stora problem som finns i dag.

Sveriges befolkning blir äldre och äldre och kraven på vård och omsorg kommer att öa. Men kanske kan detta vändas till något positivt? Andelen friska, vitala pensionärer öar också hela tiden. Hos dessa liksom hos många unga människor har vi sett ett öat intresse för att engagera sig i frivilligt socialt arbete. Det finns en önskan om att kanalisera sitt medmänskliga engagemang, att ta sitt personliga ansvar och göra något konkret för sin omvärld. Kanske är pendeln på väg att svänga från individuell egoism till att ge uttryck för individuell solidaritet?

Forum för frivilligt socialt arbete vill tillsammans med företrädare för stat och kommuner diskutera och tydliggöra det förhållningssätt och den roll som vi i frivilligsektorn bör ha i samhället. Vi kan och vill inte göra allt. Men vi kan bidra med vår kunskap och våra erfarenheter för att tillsammans ta oss an det svåra uppdraget att finna lösningar för framtiden. Lösningar där vi tillsammans ser möjligheter med människors engagemang och där vi tillsammans sätter upp tydliga regler och överenskommelser kring ansvar, roller och uppgifter.

I diskussionen om den framtida välfärdsförsörjningen borde politiker och utredare ställa sig frågan: Vad skulle hända om Sveriges frivilligorganisationer ställde in sin verksamhet en dag?

Vi vet. Det frivilliga arbetet i Sverige motsvarar nästan 300 000 helårsarbeten. Det är lika mycket som det sammanlagda arbetet på Sveriges tio största företag! Det är lätt att inse att en enda dag utan dessa insatser skulle få oerhörda konsekvenser för Sverige.

Om vi i de socialt inriktade frivilligorganisationerna slutade att engagera oss en enda dag skulle, bland annat

- 1 500 kvinnor som utsatts för våld och sexuella övergrepp bli utan skydd och stöd.
- 210 barn inte få någon att prata med på Bris,
- 3 000 äldre få sitta i ensamhet utan besö från Röda korset,
- 400 hemlösa inte få tak över huvudet hos Hela människan

Så ta bort skygglapparna, Morgan Johansson! Se dig om i verkligheten och du kommer att inse att det svenska välfärdsbygget i allt större utsträckning lutar sig mot frivilliga insatser insatser som den offentliga sektorn i smyg lämpar över på oss.

Sätt dig sedan ner tillsammans med oss i en ärlig diskussion om vilken roll frivilligsektorn ska spela i välfärdsförsörjningen. Det är dags att du, som ansvarig minister, tydliggör regeringens förhållningssätt och ger oss i frivilligsektorn bra förutsättningar att utföra vårt arbete.

GÖRAN PETTERSSON, generalsekreterare, Forum för frivilligt socialt arbete,
EVA LARSSON, förbundsdirektör, Brottsofferjourernas riksförbund,
MARGARETHA SVENSSON-PARAS, generalsekreterare, Hela människan,
TORSTEN FRIBERG, förbundsdirektör, IOGT-NTO,
ROLF ROOS, kommendör, FrälsningsarmÃ©n,
KERSTIN ERIKSSON, direktor, LP-verksamheten,
GÖRAN HARNESK, generalsekreterare, Riksförbundet barnens rätt i samhället,
NILLA HELGESSON, förbundssekreterare, Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare,
IREEN von WACHENFELT, förbundsordförande, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige,
BROR NYBACK, direktor, Stiftelsen Stora Sköndal,
OWE RANEBÃ„CK, förbundssekreterare, Sveriges blåbandsrörelse,
MARIANNE ANDRÃ‰AS, generalsekreterare, Sveriges frikyrkosamråd,
ANN-MARIE TUNG, förbundssekreterare, Sveriges kvinnojourers riksförbund,
JANNA OLZON, förbundsordförande, Sveriges Makalösa föräldrar

Publiceras i sin helhet med tillstånd av författarna)