aktuellt Item

Sjuka människor får ingen rehabilitering - Monday, May 24, 2004 kl 10:16

SVENSKA KOMMUNFÖRBUNDET OCH LANDSTINGSFÖRBUNDET

Debattartikel införd i Göteborgs Posten 17/5

Många människor som får socialbidrag är också sjuka. Ofta saknar de arbete och har ingen rätt till arbetslöshetsersättning eller sjukpenning. Totalt finns det över 35 000 socialbidragshushåll med minst en person som både är sjuk och arbetslös. Det visar en rapport som Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet tagit fram tillsammans med Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket.

Många människor som får socialbidrag är också sjuka. Ofta saknar de arbete och har ingen rätt till arbetslöshetsersättning eller sjukpenning. Totalt finns det över 35 000 socialbidragshushåll med minst en person som både är sjuk och arbetslös. Det visar en rapport som Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet tagit fram tillsammans med Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket. Kommunernas kostnader för socialbidrag till dessa hushåll uppgår till mer än 1,5 miljarder kronor per år, vilket är nästan 20 procent av de totala socialbidragskostnaderna. Detta ska ses i ljuset av att regeringen i slutet av 1990-talet fastslog att socialbidrag inte ska vara en långsiktig försörjningskälla.

Arbetslöshet, sjukdom och förtidspensionering innebär ett stort mänskligt lidande. För den som har en svag förankring på arbetsmarknaden och därmed står utanför socialförsäkringssystemet återstår dessutom bara socialbidrag vid sjukdom och arbetslöshet. Tidigare undersöningar visar att det i första hand är ungdomar samt utrikes födda som riskerar att bli socialbidragstagare av dessa skäl. Vår rapport visar att få av de sjuka socialbidragstagarna får rehabilitering och riskerar därför att fastna i ett långvarigt socialbidragsberoende.

För att komma tillrätta med situationen är det nödvändigt att satsa större resurser på rehabilitering av alla sjuka samtidigt som kvalitÃ©n i insatserna måste förbättras. På så sätt skulle fler kunna arbeta och bidra till tillväxt och välfärd. Ett skäl är den demografiska utvecklingen som leder till att allt färre ska försörja allt fler. Ska vi kunna trygga vår gemensamma välfärd måste fler arbeta.

De senaste åren har regering och riksdag antagit ett flertal nationella mål med tydlig anknytning till varandra: den öppna arbetslösheten ska inte överstiga fyra procent, syselsättningsnivån ska vara 80 procent, förtidspensioneringarna ska minska, antalet sjukdagar och socialbidragstagandet ska halveras. Dessa olika mål riskerar dock att komma i konflikt med och motverka varandra. Faran finns också att de kan försvåra samarbete mellan berörda myndigheter.

Staten borde vara intresserad av att rehabilitera de sjuka socialbidragstagarna, inte minst av ekonomiska skäl. Utan rehabilitering kommer de att definitivt slås ut från arbetsmarknaden och bli aktuella för förtidspension, en kostnad som belastar staten under lång tid. Aktiva rehabiliteringsinsatser för att hjälpa sjuka socialbidragstagare skulle sålunda innebära långsiktiga besparingar även för staten, något som få tycks förstå. Istället möts kommunerna av arbetsförmedlingar som inte tar emot socialbidragstagare och av försäkringskassor som endast arbetar med sjukförsäkrade. Uppställda nationella mål används bland annat som argument för detta, vilket är beklämmande. Kommunerna kan inte prioritera bort någon hjälpsöande, utan måste självklart hjälpa alla kommunmedborgare.

Sjuka socialbidragstagare har problem som berör flera myndigheter. För att de ska kunna få stöd och rehabilitering är det nödvändigt att socialtjänst, hälso- och sjukvård, försäkringskassa och arbetsförmedling samarbetar betydligt mer än idag. Eftersom ingen tycks ta ansvar för rehabiliteringen av denna grupp hamnar de enskilda i en "Svarte Petter-situation", där ingen vill ta ansvar för att hjälpa dem.

Vår undersöning sätter fokus på flera frågor:

Trots att försäkringskassa och arbetsförmedling redan har ansvar för att hjälpa ett stort antal sjuka och arbetslösa måste dessa myndigheter medverka till att ge även de sjuka socialbidragstagarna relevant stöd. I annat fall förvärras det mänskliga lidandet, likväl som de samhällsekonomiska kostnaderna. Ett sådant samarbete måste vila på en långsiktighet, något som ofta saknas. Det finns dock många goda exempel på samverkan mellan stat och kommun som resulterat i att långtidsarbetslösa och sjuka återgått i jobb och fått en egen försörjning. Dessa försö behöver utvecklas och uppmuntras. En finansiell samordning av försäkringskassans, arbetsförmedlingens, landstingens och kommunernas resurser måste ges ordentliga förutsättningar att utvecklas utifrån de olika lokala behoven. Sammantaget fordras ett tydligt och långsiktigt utvecklingsarbete och stöd
Vår uppfattning är tydlig: Socialbidraget ska vara ett kortsiktigt yttersta stödsystem där den enskilde ska kunna få ett ekonomiskt stöd under kort tid. De långsiktiga behoven måste däremot hanteras inom de olika generella systemen. Kommuner kan inte ta över arbetsuppgifter och kostnader för insatser som vilar på att andra huvudmän. Ansvarsfrågan bör därför utredas noggrant och tydliggöras. Vad är det som säger att just kommunens socialtjänst är mest lämpad att ensam ansvara för både försörjningen och rehabiliteringen av denna grupp människor? Uppenbart behövs genomgripande förändringar av nuvarande ansvarssystem för att fler ska kunna arbeta och bli självförsörjande, något som är viktigt både för den enskilde individen och för vår samhällsekonomi i stort.

Ilmar Reepalu, ordförande, Svenska Kommunförbundet
Lars Isaksson, ordförande, Landstingsförbundet