Whiplash-relaterade skador och följdtillstånd

Whiplash-relaterade skador och följdtillstånd. Biomedicinska aspekter på ett mångfacetterat problem

Sammanfattning av med.dr Gunilla Brings avhandling

Whiplashskador och tillstånd relaterade till sådana skador (WAD) utgör ett stort och ökande problem i form av personligt lidande, belastning på sjukvården och kostnader för samhället. Denna typ av skada och lätt skallskada (hjärnskakning) har likheter med avseende på olycksmekanism och det förbryllande i att även lätta skador (AIS 1) kan ge svåra, kroniska invaliditetstillstånd. De patofysiologiska mekanismerna bakom utvecklingen av sådana kroniska tillstånd är dåligt kända. I avsikt att öka kunskapen om de biomedicinska aspekterna av WAD gjordes de studier som bildar underlag för denna avhandling. De viktigaste resultaten har summerats nedan.

I en selekterad grupp av patienter med svåra, kroniska besvär efter whiplash-relaterade skador utan inslag av skallskada förekom i hög frekvens en rik flora av symptom ingående i det cervikala syndromet, inklusive huvudvärk och andra postcommotionella (PCS) symptom (I-III), uttalade cervicobrachiella (TOS) symptom (I), tecken på störd hjärnstamsfunktion i form av asymmetriska förändringar vid oculomotortest (III), tecken på dysfunktion i den segmentella rörligheten i halsryggen, både vid manuell undersökning och mätt med olika analysmetoder på röntgenbilder i flexion och extension (I och II), samt tecken på dysfunktion i nervflätan till armen (plexus brachialis (I)

I en enkätstudie av 1.063 personer med lätt skall- eller nackskada, rapporterades 1 - 3 år efter olycksfallet kronisk huvudvärk och andra PCS-symptom oftare efter nackskador av whiplashtyp än efter lätta skallskador som hjärnskakning (V), kroniska nackrelaterade besvär oväntat ofta efter rena skallskador (V) samt högre prevalens av både PCS- och nackrelaterade kroniska besvär jämfört med oselekterade populationer (V).

Halsryggsskador förekom i hög frekvens i en grupp trafikdödade med skallskador, i synnerhet facettledsskador, uncovertebrala skador och diskrupturer, både multipla och isolerade (VI). Huvudparten av dessa skador gick inte att upptäcka, vare sig vid rutinobduktion eller på högklassiga röntgenbilder (VI).

Resultaten tyder på att det kan finnas gemensamma, biomedicinska mekanismer bakom utvecklingen av kroniska posttraumatiska syndrom efter lätta skall- och nackskador. Gemensamt för alla dessa resultat är också att de inte bjuder sig självmant vid rutinundersökningar eller med de oftast använda forskningsmetoderna. Det är först vid en detaljerad anamnesupptagning, med en utvidgad fysikalisk undersökning inkluderande ett nervsträcktest, med specifik testning av oculomotor-funktionen, med en detaljerad analys av röntgenbilderna och en utvidgad patologanatomisk analys av halsryggen som dessa resultat kommer till synes.

Detsamma kan sägas gälla för de skilda könsmönster som framkom i flertalet studier. Först efter detaljanalys av olycksfallsregistren och akutjournalerna kan man skönja skillnaderna: Jämfört med männen får kvinnorna oftare lätta skall- och nackskador som passagerare och fotgängare och i bak- och sidopåkörningar. Jämfört med kvinnorna får männen oftare sådana skador som motorfordonsförare i frontalkollisioner och singelolyckor (IV).

Även i icke trafikrelaterade olyckor kan liknande mönster skönjas: Flickor och kvinnor skadar sig i fallolyckor i ensamsporter som ridning och gymnastik samt i hemmet eller under promenad. Pojkar och män krockar med andra män eller med föremål i lagsporter som ishockey och fotboll samt på arbetet och i fritidsaktiviteter, i de sistnämnda påtagligt ofta med alkohol inblandat (IV).

Ett återkommande könsmönster i studierna är att kvinnorna dominerar gruppen patienter med kroniska besvär efter dessa skador (I - III och V), de rapporterar fler kroniska besvär (I och V) och i oculomotorstudien (III) var det endast kvinnor som företedde tecken på allvarlig hjärnstamsdysfunktion, alternativt hjärnstamsskada (fyra patienter).

I avhandlingen ingår en fallstudie (VII) av en patient som utreddes i enlighet med delarbetena I - III efter en skallskada med symptom på samtidig whiplashrelaterad nackskada, och som 12 år senare avled, varefter halsryggsskadorna analyserades patologanatomiskt i enlighet med delarbete VI. Resultaten i den studien kan sammanfattas i en hypotes, representativ för hela avhandlingen: Den gemensamma biomedicinska nämnaren vid kroniska WAD-, TOS- och PCS-tillstånd kan vara en posttraumatisk dysfunktion i halsryggens segmentella rörlighet med sekundär dysfunktion i hjärnstammen och nervflätan till armen.

[ Hem ] [ Upp ] [ Degeneration i disk o diskbråck i halskotpelaren. ]

Hosted by Skyddas av