T 11776-99
Olycksfallsförsäkring.Domen är överklagad till Hovrätt
Mål nr T 11776-99:6
STOCKHOLMS TINGSRÄTT
Avd 9:6
MELLANDOM 2002-11-18
meddelad i Stockholm
Kärande
DEN SKADADE,
Gatan 1,
111 11 STAD
Ombud och biträde enligt rättshjälpslagen:
advokaten Lusa Tihinen,
Dalstigen 3,
182 33 DANDERYD
Svarande
AFA Trygghetsförsäkringsaktiebolag, 516401-8615,
113 88 STOCKHOLM
Ombud:
advokaten Henrik Börjesson,
Advokatfirman Fylgia,
Box 55555,
102 04 STOCKHOLM
Domslut
Tingsrätten fastställer att AFA är skyldigt att utge ersättning till DEN SKADADE på grund av ryggskada som uppkommit genom arbetsplatsolycka den 11 april 1974 och genom arbetssjukdom med visandedag den 18 december 1984 och som medfört en medicinsk invaliditetsgrad om arton (18) procent enligt 1981 års tabellverk.
BAKGRUND
DEN SKADADE omfattas av trygghetsförsäkring vid arbetsskada, TFA DEN SKADADE råkade den 11 april 1974 ut för en olycka på sin arbetsplats Avesta 7ernverk. Vid byte av en spåncontainer föll han ca 2,5 meter ner i en spånkällare. Underlaget han föll på bestod av cement och järnvägsspår. DEN SKADADE fördes i ambulans till Avesta lasarett.
I journalanteckning från Avesta lasarett 1974-04-11angavs "Tidigare väsentligen frisk man som under arbete ramlat med trauma mot ryggsida motsvarande hö. sacro-iliacaled. Inget övrigt trauma mot kroppen .... ingen ömhet över lumbalryggen. Ömmar motsvarande hö. Sacroiliaca, inkommer på natten efter att ha skadat sig under arbete. Kvarstannar för observation samt i morgon rtg. Slutanteckning: ... Pat. hemskrives samma dag i gott skick men med kvarvarande hematom och relativt lindriga smärtor kring hö. Sacroiliacaled. Sjukskrives till den 15.4. Ingen återbesökstid. "Slätröntgen samma dag visade "Ländrygg: Lumballordosen är avplanad. Det finns en antydd hö. konvex scolios i ländryggen. Kotkropparnas slutskivor är något buckligt oregelbundna. Inga frakturer kan påvisas. Diskarna har ordinär höjd. Hö. + Vä. Sacroiliacaled: Inga påvisbara skelettförändringar. Ingen skelett skada." Härefter sökte DEN SKADADE läkare 1974-0422 varvid i journalen antecknades värk och svullnad över höger sacroiliacaled och han sjukskrevs tom 1974-04-28. Sjukskrivningen förlängdes till 1974-05-05, varvid i journalen noterades viss förbättring och att han erhöll remiss till sjukgymnast. DEN SKADADE har därefter från och med juli månad 1974 besökt läkare och blivit sjukskriven för ryggbesvär, i flertalet fall med diagnosen Lumbago fram till 1984. Han har under tiden 1985-1991 inte varit sjukskriven av läkare men har hos försäkringskassan registrerade sjukperioder med ryggont som angiven orsak. DEN SKADADE har under denna tid genomgått hälsoundersökningar vart tredje år genom Bygghälsan. Från och med den 27 maj 1994 var DEN SKADADE helt sjukskriven tills han förtidspensionerades 1996 (se nedan). Fram till han blev helt sjukskriven hade han flera olika anställningar som bergsarbetare.
197405-15 anmäldes fallolyckan som arbetsskada till försäkringskassan. DEN SKADADE anmälde 1994-05-27 på nytt arbetsskada hänförlig till ryggen. Försäkringskassan beslutade 3 den 22 februari 1996 att DEN SKADADE hade en godkänd arbetsskada mal diagnosen "Försämring av ryggbesvär". Visandedagen beslutades till den 18 december 1984. Han är sedan den 28 februari 1996 förtidspensionerad på grund av arbetsoförmåga.
DEN SKADADE har utretts på ortopeden i Falun 1995 och remitterats till smärtkliniken på Falu lasarett. Det har konstaterats genom magnetkameraundersökning år 1994 och 1998 att DEN SKADADE har vissa degenerativa förändringar i ländryggen.
Parterna är överens om att följande bevisregel enligt Försäkringsvillkor för TFA 1984, 33 § skall tillämpas i målet. " Har den som omfattas av TFA varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet, skall skada som han ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om ej betydligt starkare skål talar emot det."
YRKANDEN MM
DEN SKADADE har yrkat att AFA Trygghetsförsäkringsaktiebolag AFA, förpliktas till honom utge viss ersättning bl a avseende inkomstförlust och livränta, jämte ränta.
AFA har bestritt käromålet.
Tingsrätten har beslutat att det genom mellandom skall fastställas om AFA är skyldigt att utge ersättning till DEN SKADADE på grund av ryggskada som uppkommit genom arbetsplatsolycka den 11 april 1974 eller som uppkommit genom arbetssjukdom med visandedag den 18 december 1984 och som medfört en medicinsk invaliditetsgrad om 23 % eller den lägre arbetsskaderelaterade medicinska invaliditetsgrad mellan 1 och 23 % som visats föreligga enligt 1981 tabellverk.
DEN SKADADE har som grund för käromålet anfört följande. Han har genom olyckan den I 1 april 1974 eller genom därefter uppkommen arbetsskada med visandedatum den 18 december 1984 erhållit en ersättningsgill arbetsskada vilken lett till en medicinsk invaliditetsgrad om 23% enligt 1981 års tabellverk. Arbetsskadan har antingen uppkommit vid olyckstillfället eller under åren förvärrats av hans arbete_ Försäkringskassan har genom sitt beslut funnit att DEN SKADADE har en godkänd arbetsskada varför AFA år skyldigt att utge ersättning till DEN SKADADE på grund av arbetsskada. AFA har också tidigare erkänt arbetsskadan genom vissa utbetalningar för inkomstförlust och sveda och värk Åberopade läkarutlåtanden visar att DEN SKADADE är berättigad till ersättning för arbetsskada.
AFA har vitsordat i och för sig att DEN SKADADE har en medicinsk invaliditet om 18 % enligt 1981 års tabellverk men bestritt att den är arbetsskaderelaterad. DEN SKADADE har degenerativa förändringar i ryggen som beror på degenerativ grundsjukdom och är i vart fall inte orsakade av arbetsskadan varför AFA inte är skyldigt att utge ersättning till DEN SKADADE. Degenerativa diskförändringar förelåg redan vid tiden för olycksfallet. Försäkringsvillkoren innehåller inte någon bestämmelse som medför att försäkringen är osjälvständig i förhållande till den allmänna arbetsskadeförsäkringen. Försäkringskassans bedömning blir därför utan betydelse för tillämpning av försäkringsvillkoren. Försäkringskassan har vidare saknat behörighet att pröva sambandsfrågan. DEN SKADADEs bestående invaliditet är hänförlig till sjukliga degenerativa förändringar i ländryggen eller annan sjukdom vilket framgår av åberopade läkarutlåtanden.
DOMSKÄL
Parterna har åberopat omfattande skriftlig bevistung bl a läkarutlåtanden och journalanteckningar. På DEN SKADADEs begäran har han hörts under sanningsförsäkran och förhör hållits med lakarna Anders Henricsson, Staffan Bohlin. Hans Torevall-Larsson, Tomas Timander och Bengt Johansson. På AFAs begäran har förhör hållits med docent Erland Lysell och professor Ulf Nilsonne.
DEN SKADADE har gjort gällande att försäkringskassans beslut om godkänd arbetsskada skall läggas till grund för bedömningen i ifrågavarande mål. AFA har bestritt att så är fallet. Tingsrätten konstaterar att det inte påståtts i målet att försäkringsvillkoren skulle ha ett sådant innehåll. Då tingsrätten inte år bunden av förvaltningsmyndighets beslut, i förevarande fall försäkringskassans beslut, har tingsrätten att självständigt bedöma om det år fråga om arbetsskaderelaterad invaliditet. Tingsrätten skall därvid bedöma åberopad bevisning som bl a innefattar försäkringskassans beslut med bifogade handlingar. Tingsrätten kan också konstatera att försäkringskassans beslut inte innefattar någon bedömning av DEN SKADADEs procentuella medicinska invaliditet.
DEN SKADADE har under sanningsförsäkran uppgivit. Han var ryggfrisk före olyckan och det finns inga ryggsjukdomar i hans släkt. Alltsedan fallolyckan 1974 har han haft kontinuerliga ryggbesvär vilka föranlett återkommande sjukskrivningar. Besvären har hela tiden tilltagit under tiden 1975-1980 arbetade han som bergsarbetare med tunga vibrerande verktyg – en handhållen borr som vägde ca 40 kg. Han borrade ca 90 hål per dag sona medförde totala lyft om 10 800 kg per dag. Efter 1980 och fram till 1994 arbetade han med borrvagn. Arbetet innebar tunga lyft, ca 18 kg i varje lyft för anbringande av borrstång. Han utförde totalt ca 200 borrmeter per dag. Han hade 7 personer att försörja. Han ledsnade på att han inte fick någon hjälp av de läkare han besökte för sina besvär och upplevde att han inte alltid blev trodd. Han arbetade skift 10-12 timmar per dag och försökte kurera sig själv med smärtstillande medel. Arbetskamraterna hjälpte honom ibland med vissa arbetsmoment.
Av föredragningspromemorian till Försäkringskassans beslut framgår att fd denna bifogats läkarutlåtande den 24 januari 1995 av Anders Henricsson överläkare vid Ortopediska kliniken vid Falu lasarett och läkarutlåtande den 27 november 1995 av Staffan Bohlin företagsläkare Bygg Hälsan AB. Anders Henricsson har sammanfattningsvis uppgivit. Han kan inte uttala sig om vad DEN SKADADEs besvär kan bero på. Han drog inte vid sin undersökning eller i sitt utlåtande 1995 någon slutsats om orsaken till besvären utan remitterade DEN SKADADE till en ryggspecialist. I dag vet man emellertid att ett väldigt kraftigt våld kan ge diskskador bestående i sprickbildningar. Det går dock inte att säga hur kraftigt våld det skall vara fråga om. Staffan Bohlins läkarutlåtandet den 27 november 1995 gavs som underlag för Försäkringskassans bedömning av arbetssjukdom. Sammanfattningsvis ansåg Staffan Bohlin. DEN SKADADE hade vid olycksfallet sannolikt ådragit sig en instabilitet i höger sacroiliacaled som sedan förklarar en stor del av hans återkommande ryggbesvär i många år. DEN SKADADE har också i arbetet varit utsatt för påtaglig skadlig belastning på tändryggen i form av vibrationer och tunga lyft. Staffan Bohlin hänvisade i utlåtandet till en till detta bifogad generell miljöbeskrivning med miljöprofiler tör olika typ av arbetsmoment. I sambandsfrågan anförde Staffan Bohlin att med hänsyn till kontinuiteten i Den skadades besvär ansåg han att väldigt lite talar mot ett samband. Staffan Bohlin har vid huvudförhandlingen uppgivit. Han gjorde bedömningen 1995 efter undersökning av DEN SKADADE samt utifrån DEN SKADADEs journaler och Andas Henricsons utlåtande. DEN SKADADEs arbetsuppgifter som bergsborrare med användning av handhållen borr under tiden 1973-1980 har medfört belastning på nedre delen av ryggen och medfört vibrationer särskift i händer och armar men också i hela kroppen, Efter 1980 har arbetet utförts med borrvagn vilket dock medfört tunga lyft med vridmoment. Staffan Bohlin har avgivit ytterligare ett utlåtande 1996-03-18 till försäkringskassan efter undersökning av DEN SKADADE. i syfte att utgöra underlag får Försäkringskassans bedömning av hans restarbetsförmåga alternativt pension. I utlåtandet har han angivit att DEN SKADADEs degenerativa förändringar i kombination med facettledsartros i nedre delen av tändryggen förklarade hans besvär hett och hållet. DEN SKADADEs besvär har utlösts av fallolyckan_ Enligt Staffan Bohlin är DEN SKADADEs degenerativa förändringar som framgår av magnetkameraundersökningen 1994 inte påtagliga och magnetkameraundersökningen 1998 utvisar inte någon påtaglig förändring efter 1994.
Hans Torevall-Larsson, avdelningsläkare med specialitet ortopedi vid Falu lasarett, har efter undersökning av DEN SKADADE på remiss av Anders Henricsson till försäkringsbolaget utfärdat intyg 1997-04-21 avseende arbetsskada. Han har därvid konstaterat att det inte finns några belägg eller går att bevisa att DEN SKADADE ådrog sig någon skada i och med själva fallet men att smärtan startat efter falltraumat och att det är fråga om samma typ av smärta som DEN SKADADE har dragits med hela tiden. Tungt arbete i sig ger inte upphov till smärta i en frisk rygg. Degenerativa förändringar är normalt inte förknippade med smärta.
Tomas Timander, legitimerad läkare och företagsläkare, har efter undersökning av DEN SKADADE avgivit ett utlåtande 1999-01-18. Han ilar därvid anfört att DEN SKADADEs under åren utvecklade degenerativa förändringar i landryggen inte rimligtvis kan förklara de besvär som debuterade i anslutning till fallolyckan och som kvarstått väsentligen oförändrade fram till i dag. DEN SKADADE ådrog sig vid olycksfallet en kontusion dvs stöt- eller krosskada över bäckenet. Tomas Timander har sammanfattningsvis bedömt att betydligt starkare skål talar får än emot samband mellan patientens nuvarande besvär och arbetsskadan 1974-04-11. Han har vidare uppgivit att trauma kan starta för tidigt åldrande i landryggen. Nian blir inte arbetsoförmögen av ett normalt åldrande vid 44 års ålder. DEN SKADADEs rygg har varit skör på grund av skadan 1974 och därtill varit utsatt för tunga belastningar.
Bengt Johansson, legitimerad läkare, har i utlåtande 2001-10-12 och vid huvudförhandlingen sammanfattningsvis anfört. DEN SKADADE, som vägde ca 80 kg, har vid fallolyckan utsatts för ett våldsamt våld mot ryggen och kraften i traumat måste ha fortplantat sig till ländryggraden. DEN SKADADE var före olyckan helt ryggfrisk. Det ar synnerligen ovanligt att en man i 45 årsålders blir sjukpensionerad på grund av ryggvärk. Att utveckla sådana besvär Som DEN SKADADEs är mycket ovanligt och föregås praktiskt taget regelmässigt av ett tidigare trauma som kan ha förekommit många år tidigare eller av tungt ryggpåfrestande arbete. Det är hans uppfattning att DEN SKADADE med mycket hög grad av sannolikhet vid fallolyckan skadat ryggen på sådant sätt att olyckan givit upphov till hans invaliditet. Ett trauma kan påskynda en degenerativ förändring. DEN SKADADEs degenerativa förändringar beror inte på disksjukdom utan är normala måttliga åldersförändringar.
Erland Lysell, specialist i ortopedi, har avgivit utlåtande 1999-11-22 och kompletterande utlåtande 2000-11-21. Han har som underlag haft läkarjournaler, röntgenutlåtanden och tidigare hår omnämnda läkarutlåtanden. Han har sammanfattningsvis anfört. Besvärslokalisationer och kliniska fynd talar starkt for att besvärsorsaken är att söka i ländryggen. Vid undersökningen omedelbart efter olycksfallet fanns inte någon ömhet i ländryggen och röntgen utvisade inte några skelettskador. Om DEN SKADADE skadats borde smärta ha förelegat och därmed dokumenterats. lien besvärsutveckling som beskrivits, med genom åren tilltagande besvär både vad gäller intensitet och frekvens, stämmer mycket väl överens med de besvär som orsakas av genom åren progredierande degenerativ ländryggssjukdom. Den degenerativa åkomman orsakar DEN SKADADEs smärta. Den degenerativa sjukdomen är inte orsakad av det trauma som träffade bäckenet 1974 och har inte heller påskyndat dess utveckling. Den åberopade miljöprofilen säger inte något om DEN SKADADEs arbetssituation.
Ulf Nilsonne, specialist i ortopedi, har avgivit utlåtanden 2000-06-13 och 2002-02-15. Han har redovisat i stort sett samma uppfattning som Erland Lysell dvs sammanfattningsvis att DEN SKADADEs nuvarande besvär varken år hänförliga titt arbetsplatsolyckan 1974 eller arbetsskadan med visandedag den 18 december 1984.
Tingsrättens bedömning
Parterna är överens om att den bevisregel som skall användas i målet - som för övrigt var densamma i 2 kap 2 § lagen om arbetsskadeförsäkring i dess lydelse före 1993 - innebär att skada som den som varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet ådragit sig skall anses vara orsakad av den skadliga inverkan om ej betydligt starkare skäl talar emot det. Det är upplyst i målet att magnetkameraröntgen inte förekom som undersökningsmetod år 1974 vid sjukhusen ute i landet. Det är vidare klarlagt att en slätröntgen inte visar eventuella mjukdelsskador, utan enbart förekomsten av skelettskador. Läkarna redovisar i målet både olika uppfattning i olika medicinska frågor och bedömningar samt beträffande själva sambandsbedömningen i förhållande till olycksfallet och arbetssjukdom. Tingsrätten finner inte anledning att ge försteg åt den ene eller den andre läkarens bedömning. Det är ostridigt i målet att DEN SKADADE har varit utsatt för olycksfall 1974. Annat är inte visat än att han dessförinnan var ryggfrisk. Han har uppgivit att han haft kontinuerliga och accelererande ryggbesvär etter fallolyckan. Mycket snart efter olyckan har han åter vid ett antal tillfällen sökt läkare och blivit sjukskriven för ryggbesvär i olika perioder fram till 1984. DEN SKADADE har uppgivit att han under tiden 1985-1991 varit frånvarande från arbetet kortare perioder beroende på ryggbesvär utan att uppsöka läkare tör sjukskrivning. Som förklaring har han anfört att det berodde på att han inte tyckte att han fått någon hjälp för sina besvär och därför försökte hantera problematiken på egen hand. DEN SKADADEs förklaring är inte orimlig. DEN SKADADE har efter olyckan fortsatt att arbeta med tungt arbete som bergsarbetare. Detta arbete kan rimligtvis inte ha varit utan inverkan på hans ryggbesvär efter olyckan vilket bl a framgår av ingivna miljöprofiler. Tingsrätten finner att DEN SKADADE varit utsatt för olycksfall och annan skadlig inverkan i arbetet. Vid en samlad bedömning finner tingsrätten att utredningen i målet inte visar att betydligt starkare skäl talar mot än för ett samband mellan den skadliga inverkan som DEN SKADADE har varit utsatt for i sitt arbete, genom olyckan eller i övrigt, och hans skada som medfört medicinsk invaliditet.
Medicinsk invaliditet
Tomas Timander har bedömt DEN SKADADEs invaliditet till 23 % enligt 1981 års tabellverk 2.1.1.1 kroniskt smärttillstånd i bäcken, korsben och fogar. Som jämförelse har han uppgivit att enligt de mer preciserade reglerna i 1996 års tabellverk 2.1.8 kronisk traumatisk smärta i bäcken, korsben och fogar, medelsvåra defekter och påtagliga symtom är DEN SKADADEs invaliditetsgrad 21 % motsvarande 60 % av ramvärdet på 35 %. Vid beräkningen enligt 1981 års tabellverk har han utgått från 21 % med ett tillägg om 2 %. Ulf Nilsonne har uppgivit att han på grund av status i Tomas Timanders utlåtande bedömt DEN SKADADEs medicinska invaliditet till 15 % enligt 1981 års tabellverk men att invaliditeten saknar samband med arbetsskadan.
Tingsrättens bedömning.
Någon annan bevisning än redovisade uppgifter från läkarna Tomas Timander och Ulf Nilsonne har inte åberopats. Det tabellverk som hänvisas till har inte närmare redogjorts för eller ingivits i målet. Det är DEN SKADADE som har att styrka sitt påstående att hans medicinska invaliditetsgrad uppgår till 23 %. AFA har i målet vitsordat i och för sig att DEN SKADADEs medicinska invaliditet är 18 % dock ej arbetsskaderelaterad. Vid sådant förhållande finner tingsrätten att Den skadades medicinska invaliditet som i sin helhet är att hänföra till arbetsskada skall bedömas till 18 %.
Hur man överklagar, se bilaga Dv 401
Överklagandeskrift stånd till Svea hovrätt ska11 ha inkommit till tingsrätten senast 2002-12-09.
