SkadePortalen / WhiplashInfo

[ Hem ] [ Upp ] [ About WhiplashInfo ] [ Behöver Du hjälp? ] [ Försäkring ] [ Juridik och Juristhjälp ] [ Läsvärt ] [ Om WhiplashInfo ] [ Skadereglering - Inledning ] [ Whiplash - pisksnärt - nakkesleng ] [ Övrigt på WhiplashInfo ] [Bloggen] [Här kan du ställa frågor och läsa svar på det mesta om whiplash/pisksnärt]

	Sök på hela Webben Sök på Whiplash Info

 

T 3695-97

DOM

2002-11-25 meddelad i Stockholm

PARTER

Kärande

Den skadade,
Vägen 23
111 11 STAD

Ombud och biträde enligt rättshjälpslagen (1972:429):

Advokaten Carl-Johan Vahlén
Box 5779
114 87 STOCKHOLM

Svarande

Holmia Försäkring AB, 502008-3290
Svärdvägen 19
182 83 DANDERYD

Ombud:

Advokaten Solveig Persson Engelbrektsgatan 31
114 32 STOCKHOLM

DOMSLUT

Tingsrätten förpliktar Holmia Försäkring AB att till Den skadade betala

1. Fyrtiotretusen (43 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 3 december 1997 till dess betalning sker (lyte och men).

2. Fyrtiofyratusenfemhundra (44 500) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 3 december 1997 till dess betalning sker (retroaktiva kostnader och olägenheter i övrigt).

3. Etthundratrettontusen (113 000) kr (framtida kostnader och olägenheter i övrigt).

4. Trehundratrettioniotusensjuhundrafyrtiofyra (339 744) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 3 december 1997 till dess betalning sker (retroaktiv inkomstförlust).

5. Årlig livränta för tiden från och med den 1 januari 2002 till och med den 31 januari 2007 med åttiotretusensjuhundraåttiotvå (12583 782) kr. Beloppet skall indexuppräknas.

6. Årlig livränta för tiden från och med den 1 februari 2007 med femton procent av den livränta som utgår när Den skadade erhåller ålderspension. Livräntan skall utgå så länge Den skadade lever. Båda parterna förbehålls rätt att påkalla ändring av livräntebeloppet enligt denna punkt om det skulle visa sig att Den skadades pensionsförlust blir lägre eller högre.

I fråga om rättegångskostnaderna m. m. förordnar tingsrätten följande.

7. Tingsrätten fastställer enligt rättshjälpslagen (1972:429) ersättning åt Carl-Johan Vahlén med tvåhundrasjuttiotretusensjuhundratre (273 703) kr, varav 264 871 kr för arbete, 8 010 kr för tidsspillan och 822 kr för utlägg.

8. Tingsrätten ålägger Holmia Försäkring AB att återbetala sjuttiofem (75) procent av kostnaderna för Den skadades rättshjälp.

9. Tingsrätten ålägger Holmia Försäkring AB att till Den skadade betala ersättning för rättegångskostnad med tiotusenfemhundra (10 500) kr avseende ett läkarintyg. På beloppet skall utgå ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för denna dom till dess betalning sker.

BAKGRUND

Den skadade skadades i en allvarlig trafikolycka den 22 december 1992. Vid olyckstillfället körde Den skadade en Volvo Amazon av äldre modell som inte var utrustad med nackstöd eller rullbälte. Hon färdades i 60-70 kilometer i timmen då hon på grund av halka åkte ned i diket och voltade.

Holmia Försäkring AB (i fortsättningen Holmia) var trafikförsäkringsgivare för den personbil som Den skadade förde vid trafikolyckan. Hon är därför berättigad till trafikskadeersättning av Holmia för de eventuella skador hon åsamkats genom olyckan.

Den huvudsakliga frågan i målet är huruvida det föreligger ett orsakssamband mellan de fysiska och psykiska besvär som Den skadade har idag och trafikolyckan.

YRKANDEN M.M.

Den skadade

Den skadade har yrkat att Holmia skall förpliktas att utge ersättning till henne enligt följande,

1. Lyte och men: I första hand med 87 300 kr och i andra hand med 43 650 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 3 december 1997 till dess full betalning sker.

2. Retroaktiva kostnader och olägenheter i övrigt avseende tiden fram till och med 2002: I törsta hand med 44 500 kr, och i andra band med 22 250 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 3 december 1997 till dess full betalning sker.

3. Framtida kostnader och olägenheter i övrigt avseende tiden från den 1 januari 2003 och framåt: I första hand med 113 000 kr, och i andra hand med 56 500 kr.

4. Retroaktiv inkomstförlust avseende tiden fram till och med,2001: I första hand med 339 744 kr, och i andra hand med 169 872 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 3 december 1997 till dess full betalning sker.

5. Framtida inkomstförlust

a. Årlig livränta avseende tiden från och med den 1 januari 2002 till och med den 31 januari 2007): I första hand med 83 782 kr, och i andra hand med 41 891 kr. Beloppet skall indexuppräknas.

b. Årlig livränta avseende pensionsförlust för tiden från den 1 februari 2007 och framåt. Femton procent av den livränta som utgår vid ålderspensionstillfället. Dock skall båda parter ha en ovillkorlig omprövningsrätt i det fall Den skadades pensionsförlust blir lägre eller högre.

6. Rättegångskostnader: Den skadade har yrkat att Holmia skall ersätta henne med 10 500 kr avseende kostnad för ett läkarintyg. För det fall hennes talan inte skulle vinna bifall yrkas att rätthjälpsmyndigheten skall ersätta henne med samma belopp.

Holmia

Holmia har bestritt käromålet i dess helhet.

Avseende yrkandet under punkten 1 har Holmia uppgivit följande. För det fall att tingsrätten skulle finna att Den skadades besvärsbild i dess helhet har orsakats av trafikolyckan och att denna skall åsättas en invaliditetsgrad om minst 18 procent vitsordas beloppet 43 000 kr. Om invaliditetsgraden fastställs till 29 procent vitsordas det i första hand yrkade beloppet. Ränteyrkandet vitsordas.

Avseende yrkandena under punkterna 2-5 har Holmia, förutsatt att tingsrätten finner att Den skadades besvärsbild i dess helhet har orsakats av trafikolyckan och att denna skall åsättas en invaliditetsgrad om minst 1 S procent, vitsordat samtliga i första hand yrkade belopp. Under samma förutsättning har bolaget som skäligt vitsordat ränteyrkandena, förbehållet om indexuppräkning och möjligheten till framtida omprövning.

Holmia har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

GRUNDER

Parterna har åberopat följande grunder till stöd för sin respektive talan.

Den skadade

Hon var med om en trafikolycka den 22 december 1992. Hon har till följd av trafikolyckan drabbats av skada och besvär. På grund av detta har hon blivit totalt arbetsoförmögen och hon har till följd av det drabbats av inkomstförlust m.m. Då bilen vid skadetillfället var försäkrad hos Holmia, skall bolaget utifrån det vid olyckstillfället gällande trafikförsäkringsavtalet ersätta hennes skador avseende lyte och men, kostnader och olägenheter i övrigt samt inkomstförlust.

Förstahandyrkandena avser ersättning för ett fullständigt orsakssamband. För det fall tingsrätten finner att hon även lider av ett somatoformt syndrom och/eller känslighet på grund av huvudvärk/yrsel, skall ersättning utgå för 50 procents samband och ersättningsbeloppen - i enlighet med yrkandena i andra hand - reduceras till hälften.

Holmia

Holmia vitsordar att Den skadade har den besvärsbild som hon uppger. Det föreligger dock inte ett orsakssamband mellan trafikolyckan och besvärsbilden. Den skadade utsattes inte för något trauma mot huvudet av sådan svårighetsgrad att det förelåg risk för framtida invaliditet till följd av detta. Hon uppvisade inte minnesförlust och var inte avsvimmad efter olyckan. Det förelåg visserligen förutsättningar för halsryggsdistorsion vid olyckstillfället, men det bestrids att Den skadades nuvarande symptom, såsom de angivits i målet, är en följd

- 13 december 1992 sjukskriven på grund av virus och yrsel efter återkommande bihåleinflammationer. Den som hade sjukskrivit henne var hennes öron-, näsa- och halsläkare, dr Orvar Rundkvist. Han hade också före olyckan remitterat den skadade till dr Johan Bergenius för en balansundersökning på grund av hennes åksjuka. Totalt var hon sjukskriven sex veckor under de tolv månader som föregick olyckan. Den skadade hade vid olyckstillfället en långt i förväg planerad semester.

Hon lider efter olyckan av whiplashsymptom, postcommotionellt syndrom, en muskelskada - en s.k. ruptur - samt prefrontal dysfunktion. De besvär som hon främst vidkänns är följande. Smärtor i nacke och skuldror som strålar ner i armar och händer, ryggont, värk i ben och fötter, huvudvärk, synstörningar, yrsel, koncentrationsproblem, sömnstörningar, skrivsvårigheter, problem med öronen, klump i halsen, problem med urintömning, sexuella problem, domningar, stresskänslighet, dålig simultankapacitet och försämrat logiskt tänkande. Hon har retarderat i sin tankeförmåga. Hon har inte alla besvär hela tiden, utan de kommer och går. Hon kan endast göra få saker i taget och allt tar lång tid. Hon har svårigheter att läsa och kan inte se på TV. Detta medför olägenheter och kostnader för henne. Rupturen, som är synlig på ena armen, innebär ett lyte, jämförbart med ett ärr.

Hon har på grund av sin skada och de därpå följande besvären blivit invalidiserad motsvarande 29 procent. Av denna avser cirka 15 procent whiplash-skadan och cirka 16 procent de kognitiva besvär hon drabbats av, Dessa skall kumuleras till en total invaliditetsgrad om 29 procent. Detta motsvarar - enligt de tabellverk som försäkringsbolagen använder sig av - en ersättning för lyte och men om 81 300 kr. Till detta kommer den ruptur på armen som hon fatt. Denna kan inte åsättas någon invaliditetsgrad, men bör ge en lytesersättning om 6 000 kr.

Hon har med anledning av sin skada blivit helt arbetsoförmögen och har därför beviljats förtidspension från och med juli 1996. Skadan har medfört att hon tvingats att säga upp sig från sitt arbete varför hon yrkar ersättning för inkomstförlust för förfluten tid och för framtiden.

Hon fick besvär direkt efter olyckan, vilket bland annat framgår av polisrapporten. Eftersom hennes pågående semester inte tog slut förrän den 10 januari 1993 sjukskrev hon sig dock inte direkt. Vecka 2 år 1993 var hon däremot sjukskriven. Vecka 3 försökte hon att arbeta, men mellan den 29 januari och den 7 februari tog hon semester igen, eftersom hon mådde dåligt. Hon var sedan sjukledig mellan den 22 och den 24 februari. Från och med den 12 mars 1993 var hon sjukledig, en sjukledighet som övergick till heltidssjukskrivning och senare till förtidspensionering.

I maj 1993 blev hon orolig eftersom hon mådde allmänt dåligt och hade domningar främst i ena armen. Hon uppsökte därför akutmottagningen på Danderyds sjukhus. Senare samma månad träffade hon dr Lars-Åke Brodin - en hjärtspecialist - eftersom hon hade smärtor i bröstet. Han bedömde att hon inte hade något problem med hjärtat, och de började resonera om vad som annars kunde vara fel på henne. Trafikolyckan - och att hennes besvär hade ett samband med den - kom då på tal. Hon hade inte själv tänkt på det tidigare. Dr Brodin utfärdade ett sjukintyg. Två dagar efter det läkarbesöket gjorde hon en skadeanmälan till försäkringsbolaget i vilken hon angav att hon hade ont i huvudet, nacken och armarna samt var illamående. Hon fick också en remiss av dr Brodin till neurologen Charlotte Sachs. Henne träffade hon första gången i juni 1993. Charlotte Sachs sjukskrev henne sedan vid åtta olika tillfällen för diagnoser om omväxlande posttraumatisk syndrom och post commotionellt syndrom. Hon fick klarhet om sambandet mellan olyckan och sina besvär och diagnosen whiplash först under sommaren 1993. Hon har därefter träffat en mängd läkare som gjort den bedömningen att hennes besvär beror på trafikolyckan. Hon har också genomfört ett neuropsykologiskt test vars resultat visar att hon numera ligger på en nivå som innebär att hon inte skulle ha kunnat genomföra de utbildningar hon genomgått, eller klarat av sina tidigare arbetsuppgifter.

Hennes smärta och invaliditet är desamma även om det inte kan fastställas exakt vad besvären beror på; en whiplash- eller en hjärnskada eller en kombination av de båda. Att de orsakats av olyckan är dock klart. Det är vanligt att en whiplashskada medför nackskador och att många av de som drabbas får besvär med muskelsvaghet, sväljproblem och yrsel som medför kroniska besvär. Det är också konstaterat att prognosen för att återhämta sig efter sådana skador är sämre för kvinnor än för män.

Holmia

Det finns i den medicinska dokumentationen - som förändrats under målets gång - inget stöd för att det föreligger ett samband mellan olyckan och Den skadades besvärsbild. Dokumentationen visar inget initialt förlopp som kan förklara den omfattande symptombilden idag. Den stora skiljelinjen mellan de läkare som Den skadade stöder sig på och de som Holmia åberopat är att de förra har värderat de uppgifter som Den skadade lämnat - ofta lång tid efter olyckan - väldigt högt, medan de senare koncentrerat sig på den dokumentation som finns från olyckan och tiden därefter.

Vad gäller sambandsfrågan skall följande särskilt beaktas.

-   Den skadade hade före olyckan påkallat MBL-förhandlingar om sin tjänst och dess tjänstegradsplacering. Resultatet av MBL-förhandlingarna - som var klara den 3 december 1992 - blev det arbetsgivaren hade förespråkat, och inte det hon själv velat.

-   Den skadade hade en i princip sammanhängande frånvaro - beroende på sjukskrivning och semester - från sitt arbete från början av november 1992 fram till olyckan.

-   Hon hade i tiden före olyckan sökt hjälp för huvudvärk och yrsel och hade av sin läkare dr Orvar Rundkvist fått en remiss till en neurologmottagning för att göra en balansundersökning. Av remissen framgår att hon sedan tre till fyra år tillbaka led av yrselattacker, illamående och huvudvärk och att detta invalidiserade henne helt under någon till några dagar i månaden. Det anges också att hennes arbete bitvis var av frustrerande karaktär.

-   Av akutjournalen framgår att det gjordes en grundlig undersökning av henne på akutmottagningen efter olyckan. Det anges att hon inte har någon huvudvärk eller något illamående. Det anges vidare att hon har ett femkronestort blåmärke på armen, men det sägs inget om någon ruptur. Det framgår att läkaren gjort upprepade neurologiska undersökningar och att hon fatt stanna för observation i tre timmar. Det nämns inget om nacken. Det skall vid bedömningen av innehållet i journalen beaktas att Den skadade har varit sjuksköterska och är van att yrkesmässigt kommunicera med läkare.

-   Efter olyckan genomgick Den skadade den balansundersökning som hon remitterats till i december 1992. Från undersökningen - som bör ha involverat bland annat huvudskakningar - finns ingenting antecknat om trafikolyckan eller om nacksmärtor. Det anges däremot att Den skadade varit fri från huvudvärken och yrsel under 26 dagar före undersökningen. I början på maj 1993 sökte Den skadade hjälp vid Danderyds sjukhus akutmottagning för allmän sjukdomskänsla och muskeldomningar. Inte heller då nämndes trafikolyckan. Det var först när hon uppsökte dr Lars-Åke Brodin med anledning av bröstsmärtor i slutet på maj samma år som whiplashproblematiken kom på tal. Hon fick då en remiss till neurologen Charlotte Sachs. För henne nämnde hon för första gången i juni 1993 att hon hade , nackbesvär. Den skadade hade sedan en mängd olika läkarkontakter tör en mängd olika problem. Hon har bland annat fått diagnosen fibromyalgi.

-   Genomgående för de undersökningar Den skadade genomgått är att hennes allmäntillstånd är gott och att hon inte har några rörelseproblem. Det visar sig också att hon lämnat delvis felaktiga uppgifter om sin yrselutveckling, sina nackproblem och tidigare sjukskrivningar till olika läkare. Hennes sjukdomsbild är atypisk för en whiplash- och/eller hjärnskada. Vad gäller en eventuell hjärnskada skall särskilt uppmärksammas att hon varken var avsvimmad eller drabbades av minnesförlust vid olyckan.

UTREDNINGEN I MÅLET

Den skadade har åberopat viss skriftlig bevisning, förhör under sanningsförsäkran med sig själv samt vittnesförhör med sin son, sin före detta sambo AK samt läkarna Johan Bergenius, Gunhild Ring, Tomas Timander, Lars Wallstedt, Anita Lundström Wigh och Lars von Knorring. Holmia har åberopat viss skriftlig bevisning samt vittnesförhör med läkarna Richard Tegnér, Bo Siwers och H G Hårdemark.

Utsagornas huvudsakliga innehåll framgår av domsbilaga 1

DOMSKÄL

Sambandsfrågan

Tingsrätten har att ta ställning till om det föreligger ett orsakssamband mellan Den skadades besvärsbild idag och den trafikolycka som hon var med om den 22 december 1992. Hon har bevisbördan för att det finns ett sådant samband och beviskravet har i praxis uttryckts så att det skall framstå som klart mera sannolikt att ett orsakssamband föreligger än att besvären har uppkommit till följd av andra omständigheter.

Enligt Den skadades egna uppgifter, som i allt väsentligt överensstämmer med den polisrapport som upprättades på trafikolycksplatsen, har olyckan gått till så ' att hon i det hala väglaget förlorade kontrollen över bilen som for ner i diket och rullade runt två varv innan den slutligen stannade i upprätt läge på ett körfält i den motsatta körbanan. Den skadade har vidare berättat att hon vid olyckan höll en hastighet på omkring 60-70 km/tim och att hon når bilen voltade, slog huvudet i vänster sidoruta vilket medförde en rekyl så att huvudet kastades åt andra hållet. Hon slog även huvudet i biltaket. Bilen var en Volvo Amazon av äldre modell och den var inte utrustad med nackstöd och rullbälten utan hade endast fasta säkerhetsbälten. Vid olyckan blev bilen helt demolerad och fick sedermera skrotas.

Tingsrätten kan konstatera att Den skadade har varit med om en mycket allvarlig trafikolycka och att det framstår som näst intill ofrånkomligt att hon på olika sätt har slagit huvud och kropp mot inredningen i bilen. Här föreligger således en händelse som mycket väl kan föra med sig såväl en whiplashskada som en hjärnskada.

Den skadade har idag ständig värk i nacke och skulderparti med domningar i armarna. Hon har också yrsel, huvudvärk och minnesstörningar och svårt för att koncentrera sig. I det dagliga livet medför dessa besvär bl. a att hon knappt kan läsa en tidning, har svårt för att se på TV och är allmänt glömsk och okoncentrerad. Hon orkar inte umgås med andra människor utan lever numera isolerad. Det har från Holmias sida inte ifrågasatts att hon lider av de besvär hon uppgett sig ha. Försäkringskassan har gjort den bedömningen att Den skadades hälsotillstånd gör henne helt arbetsoförmögen och har den 27 januari 1997 beviljat henne full förtidspension fr.o.m. juli månad 1996.

Den skadades talan grundas främst på de sambandsbedömningar som överläkarna Gunhild Ring och Lars Wallstedt, leg. läkaren Tomas Timander samt professorn Lars von Knorring har gjort. De anser att det föreligger ett samband mellan trafikolyckan och de besvär som Den skadade lider av.

Från Holmias sida har man däremot hävdat att orsakssambandet inte har blivit med tillräcklig grad av sannolikhet klarlagt. Bolaget har härvid åberopat utredningar av docenterna Richard Tegnér och Bo Siwers samt överläkaren H G Hårdemark. Holmia har framhållit att det är först vid undersökningar i maj 1993 som Den skadade påtalat symptom som kan sättas i samband med en whiplashskada eller en hjärnskada. Det finns i journalen från akutmottagningen, där hon undersöktes bara någon timme efter olyckan, inget som tyder på några kroppsliga skador. Enligt bolagets mening är det för kroniska besvär orsakade av en yttre händelse, en förutsättning att påtagliga besvär har uppkommit redan i ett akut skede. Bolaget menar därför att det saknas vetenskapligt stöd för uppfattningen att en olyckshändelse, som liksom i Den skadades fall inte medfört några symptom i det akuta skedet, kan leda till att det utvecklas så svåra besvär först flera månader efter olyckshändelsen.

Enligt Den skadade har hon haft beaktansvärda smärtor från nacke och huvud alltsedan olyckan. Journalanteckningarna från akutmottagningen en timme efter olyckan anger visserligen att Den skadade inte varit avsvimmad och inte heller haft några synliga tecken tydande på att hon utsatts för våld mot huvudet eller nacken. För tingsrätten ter det sig emellertid närmast som naturligt att Den skadade, som vid undersökningstillfället måste ha varit åtskilligt omtumlad efter händelsen, inte varit särskilt meddelsam och klargörande vid samtalet med den jourhavande läkaren. Lars von Knorring och Lars Wallstedt har dessutom ifrågasatt journalanteckningarna eftersom det särskilt på en akutmottagning lätt görs ofullständiga eller t.o.m. felaktiga noteringar. Tingsrätten anser därför att uppgifterna i anteckningarna inte på något avgörande sätt talar emot att Den skadade efter olyckan kontinuerligt har haft besvär.

Den skadades son och hennes f .d. sambo AK har i sina vittnesmål uppgett att Den skadade före olyckan var en vital, levnadsglad och positiv person som gärna vistades bland människor och som hade ett behov av regelbunden motion. Under julhelgen dagarna efter olyckan var hon sängliggande med smärtor i nacke och hals. Trots att hennes smärtor kvarstod, försökte hon under januari och februari följande år att återgå i arbete men det visade sig inte vara möjligt. Enligt AK har Den skadade genomgått en förändring som gjort det omöjligt för henne att leva ett normalt liv. Detta beror inte bara på hennes sjukliga tillstånd med huvudvärk, yrsel och illamående, utan även på att hon har genomgått en personlighetsförändring som gjort henne irriterad, glömsk och hon har t.o.m. fatt egenskaper som kan betecknas som barnsliga.

De läkare som hörts i målet är överens om att whiplash och hjärnskador inte präglas av en klar orsaks- och symptombild. Gunhild Ring har betecknat whiplash som en "slaskdiagnos" och framhållit att det rent allmänt är svårt att göra sambandsbedömningar på ett rent vetenskapligt sätt eftersom det är många faktorer som påverkar detta sjukdomstillstånd. De läkare som gör bedömningen att samband inte föreligger har grundat detta på ett skriftligt material, i huvudsak förekommande journalanteckningar. Det finns inte någon teknik för att göra objektiva iakttagelser av ett sådant generaliserat smärttillstånd som Den skadade lider av, utan den medicinska bedömningen måste i sådana fall i hög grad grundas på patientens egen beskrivning. De läkare som i detta fall inte har undersökt eller talat med Den skadade måste därför, enligt tingsrättens mening, ha haft ett sämre underlag för sina medicinska ställningstaganden än de läkare som dessutom har undersökt henne.

När det gäller frågan om den sjukdomsbild som Den skadade uppvisar har uppkommit först flera månader efter skadetillfället tår man enligt tingsrättens mening dessutom beakta att Den skadade vid tiden för olyckan hade semester och kunde hålla sig stilla under en fjortondagarsperiod samt att hon därefter, enligt vad som framgår av dokumentationen, har haft en obruten symptomutveckling med väsentligen konstanta sjukskrivningar sedan den 12 mars 1993.

Tingsrätten anser sig utifrån de motstridiga medicinska bedömningarna inte kunna fastställa någon klar diagnos på Den skadades nedsatta hälsotillstånd, men finner att hennes symptom faller väl inom ramen för en halsryggsdistorsion av typ whiplashskada. Tingsrätten anser däremot inte att Den skadade med tillräcklig grad av sannolikhet visat att hon lider av en bestående hjärnskada.

Tingsrätten finner att det av den medicinska utredningen i målet sammantaget får anses framgå att de besvär som Den skadade ostridigt lider av mycket väl kan vara ett sjukdomstillstånd orsakat av yttre våld på nacke och huvud. Låt vara att sjukdomsbilden är diffus men med detta slag av skador måste trafikolyckan tillmätas kausal betydelse. Den skadade var fram till olyckan väsentligen frisk och fullt arbetsför. Olyckan har enligt tingsrättens mening ett klart tidsmässigt samband med hennes sjukdomstillstånd och bristande arbetsförmåga. Någon alternativ orsak som helt eller delvis skulle utgöra förklaring till hennes sjukdomstillstånd har inte redovisats. Det är huvudsakligen genom Bo Siwers vittnesmål som Holmia, mer eller mindre generellt, har satt en patients besvärande livssituation i samband med en omedveten flykt in i ett sjukdomstillstånd. Tingsrätten kan inte finna att de diskussioner som förevarit när det gäller Den skadades framtida arbetssituation som säkerhetsansvarig inom landstinget har varit av sådan dignitet att hon skulle ha hamnat i ett psykosomatiskt tillstånd.

Sammantaget finner tingsrätten att den skadade gjort klart mera sannolikt att hennes besvär härrör från skador som uppkommit i samband med trafikolyckan, an att de beror på någon annan orsak. Holmia är därför, som trafikförsäkringsgivare, skyldigt att ersätta Den skadade för den besvärsbild hon uppvisat efter olyckan och de kostnader m.m. som denna medfört, i den omfattning som anges i det följande.

Invaliditetsgrad och ersättningsbelopp

När det gäller ersättning för lyte och men har Den skadade yrkat ersättning med ett belopp som motsvarar en invaliditetsgrad om 29 procent. Tingsrätten finner vid en samlad bedömning att Den skadades kroniska besvärs- och sjukdomsbild motsvarar en skadeståndsrättslig invaliditet om 18 procent, vilket således ansluter till vad Holmia angivit som invaliditetsgrad vid förutsättning av konstaterad kausalitet mellan olyckan och hälsotillståndet. När det gäller ersättningsbeloppen har man från Holmias sida, med denna förutsättning avseende invaliditetsgraden, vitsordat ersättning för lyte och men med 43 000 kr samt beloppen under punkterna 2-5 i dess helhet.

Rättegångskostnaderna m.m.

Carl-Johan Vahlén har fordrat ersättning för arbete med 309,5 timmar. Målet har visserligen pågått sedan 1997 men tingsrätten anser att en arbetsinsats i denna omfattning inte kan anses ha varit påkallad för att fullgöra uppdraget, i synnerhet som den inte oväsentliga del av målet som rört Den skadades framtida yrkeskarriär inte har lett till någon slutlig talan. Tingsrätten finner därför att Carl-Johan Vahléns ersättning för arbete bör nedsättas med en fjärdedel (353 161 x 0,25).

Carl-Johan Vahlén har i sin kostnadsräkning yrkat ersättning för en budbilstransport med 116 kr. Tingsrätten anser att en sådan kostnad faller inom ordinära kontorskostnader och därför inte är ersättningsgill såsom utlägg. Carl-Johan Vahlén har också yrkat ersättning för tidsspillan i samband med resor till och från tingsrätten i samband med fyra huvudförhandlingsdagar. Huvudförhandlingen har endast tagit tre dagar i anspråk och tingsrätten har därför satt ned ersättningen i motsvarande mån. I kostnadsräkningen finns även en post på 5 300 kr avseende ersättning för Tomas Timanders inställelse som vittne. Ersättning, utöver vad som betalats enligt . bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittnen, kan inte utgå.

Holmia är i målet tappande part och skall ersätta staten för Den skadades rättshjälpskostnader. En icke oväsentlig del av målet har rört frågan om Den skadades framtida utvecklingsmöjligheter inom sitt yrke om inte olyckan hade inträffat och den trafikskadeersättning tör förlorad arbetsinkomst som därav kunnat föranledas. Kort före huvudförhandlingen har Den skadade frånfallit de yrkanden som hade sin grund i att hon skulle ha befordrats och erhållit en för viss tjänstenivå högre löneutveckling. Holmia har anfört att Den skadade genom återkallandet skall anses som tappande part i den delen. De rättegångskostnader som belöper på denna del av målet har Holmia uppskattat till 25 procent av det totala kostnadsbeloppet avseende ombudsarvode.

Den tid som ombuden lagt ned på de olika delarna av målet låter sig inte särskiljas. Eftersom den återkallade delen av målet inte är av ringa betydelse vare sig till belopp eller arbetsinsats, finner tingsrätten att fördelningen av rättegångskostnaderna bör jämkas på det sättet att försäkringsbolagets ersättningsskyldighet tör rättshjälpen nedsätts till 75 procent.

I målet har Den skadade yrkat ersättning med 10 500 kr för ett läkarutlåtande som den 2 maj 2001 utfärdats av Tomas Timander. Hon har yrkat att Holmia ersätter henne denna kostnad. Tomas Timander är i processuellt hänseende att ses som en privat sakkunnig och hans arbete med utlåtandet kan enligt rättshjälpslagens (1972:429) bestämmelser inte arvoderas genom rättshjälpen. Tingsrätten utgår från att Den skadades anspråk i denna del skall ses som ett yrkande om ersättning för rättegångskostnader och hon kan då i förhållande till Holmia göra anspråk på belopp som hon betalat till den sakkunnige. Tingsrätten ålägger Holmia att till henne betala 10 500 kr.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se domsbilaga_2 (DV 401)

Ett överklagande ställs till Svea hovrätt och ges in till tingsrätten senast den 16 december 2002.

Den skadade

Hon har gymnasie- och högskoleutbildning. På högskolenivå har hon bland annat studerat till sjuksköterska. Hon har cirka 200 högskolepoäng. När olyckan inträffade arbetade hon som säkerhetschef på Löwenströmska sjukhuset. Där hade hon börjat den 1 januari 1992. Innan det arbetade hon med samma arbetsuppgifter på Karolinska sjukhuset.

Vid tiden för olyckan var hennes liv på topp. Hon kände sig pigg och motionerade mycket. Hon tyckte att hon hade goda marutsättningar för sitt nya arbete och hon hade en god kamratskap med sina kollegor. Den semester hon tog ut under hösten 1992 var planerad. Hon hade mycket sparad semester, eftersom hon hade svårt att ta ledigt. Hon tyckte att hon var viktig på arbetet. Resultatet av den MBL-förhandling avseende hennes befattning och befattningsbeskrivning som var klart i december 1992 fick hon inte reda på förrän i mars 1993, Resultatet innebar inte någon chock för henne. Det skulle bland annat innebära mindre arbete, vilket kunde ses som något positivt. Hon hade inte vid den här tiden drabbats av några traumatiska händelser i privatlivet.

Olyckan inträffade tidigt en morgon när hon var på väg till sin bostad. Hon tappade kontrollen över bilen på grund av halka. Bilen gick i diket och slog sedan runt. Hon slog sidan av huvudet hårt i vänster luta och fick en rekyl, varpå huvudet kastades till höger. När hon kände att bilen var på väg att slå runt satte hon upp händerna i taket för att försöka undvika att slå i huvudet, men hon lyckades inte utan slog i. Bilen blev intryckt framtill och det blev skador på taket. Polis och ambulans kom snabbt till platsen. Hon var omtöcknad och ville inte följa med ambulansen. Till slut skjutsade polisen henne till Danderyds sjukhus. Hon uppgav på sjukhuset att hon hade ont i huvudet och nacken, att hon hade yrsel och mådde illa. Hon var så dålig att hon inte kunde stå upp utan måste läggas på en bår. Det tog cirka en och en halv timme efter olyckan innan hon blev undersökt. Då blev hon undersökt av en AT-läkare. Han undersökte hennes reflexer, konstaterade att hon hade ett hematom på armen och tittade under hennes kläder där han fann några små blåmärken. Han lyste även med en ficklampa i hennes pupiller. Hon uppgav för läkaren att hon hade ont i huvudet och nacken och att hon ville röntgas, men läkaren sa att det inte behövdes utan att hon hade drabbats av en lätt hjärnskakning som snart skulle gå över. Efter att ha stannat för observation några timmar tog hon en taxi hem.

När hon kom hem efter olyckan hade hon ont i huvudet och nacken och gick till sängs. Hon blev sängliggande i två-tre veckor. Under den tiden hjälpte hennes son och sambo henne. Hon hade så ont att hon inte kunde lyfta huvudet. Hon hade semester och kunde stanna hemma. Eftersom läkaren hade sagt att det skulle gå över vidtog hon inga åtgärder. Hon tonade ned det hela. När hon gick tillbaka i tjänst i början på januari kunde hon inte arbeta ordentligt på grund av värk i nacken. Hon tingades avboka flera möten. Hon sjukskrev sig en period och tog också ut mer semester. Hon hade fortfarande mycket semester sparad. När hon kom tillbaka till arbetet i februari var hon fortfarande dålig. Hon klarade inte av sitt arbete på grund av smärtan. Hon kopplade då inte ihop sina problem med olyckan. Läkaren på Danderyds sjukhus hade ju sagt att hon skulle bli bra. Hon kände inte till whiplashproblematiken vid den här tiden. Hon hade mardrömmar om olyckan och ångest. Efter ett tag kände hon sig allmänt sjuk - hon drabbades bland annat av muskelkramper - och sökte hjälp på Danderyds sjukhus, Hon var "jättesjuk" utan att veta varför. Hon fick så ont att hon inte orkade bära upp sin vanliga kappa och väska. Hon hade en molande värk som blev värre vid vibrationer eller när hon bar något tungt.

Idag är det nacken som styr hennes liv. All fysisk aktivitet gör ont. Alla andra kroniska besvär utlöses av nacken. Den huvudvärk hon har nu är annorlunda än den hon sökte hjälp för före olyckan. Hon handlar i flera omgångar, lite i taget. Hon kan läsa dagstidningar, men inte böcker. Hon klarar inte av att titta på TV. Ögonen tål inte rörliga visuella bilder och hon far yrsel och illamående som sitter i under flera timmar. Hon har blivit glömsk och har svårt att tänka logiskt. Hon känner sig socialt instängd. Andra i hennes bekantskapskrets arbetar och det är svårt med ett umgänge när man inte kan planera något.

Före olyckan var hon väldigt aktiv och motionerade mycket. Hon tycker att hon har en fin meritförteckning, med bra utbildningar och anställningar bakom sig.

Anders Lundin - den psykiatriker som hon gick till under några år efter olyckan - har i sina anteckningar antytt att hon skulle vara arbetsskygg. Det är fel. Det är snarare så att hon arbetat för mycket.

Hon kan inte minnas att hon eller någon annan skakade hennes huvud när hon efter olyckan genomgick balansundersökningen i februari 1993. Som hon minns det satt hon i en stol som snurrades och fick även titta på en skärm. Hon blev väldigt yr och illamående av undersökningen.

MR

Han hade fyra till sex månader före olyckan flyttat hemifrån, men hade ändå vid den tiden i princip daglig kontakt med sin mor. Efter olyckan var han ofta hemma hos henne. Hon ringde honom efter olyckan och berättade vad som hade hänt. Han blev chockad och åkte hem till henne. Hon var då förvånansvärt lugn, men klagade över smärtor i nacken och axlarna. Hon blev sängliggande över julen. Under två till tre veckor efter olyckan hade hon väldigt ont och behövde mycket hjälp hemma. Därefter gick det i vågor. Hon försökte börja arbeta, men det gick inte bra och hon fick sjukskriva sig igen. Hon drabbades av yrsel och huvudvärk och hade svårt att flytta huvudet snabbt. Hon fick också humörsvängningar. Dessa besvär har hon inte blivit av med. Han tror inte att hon ens kan läsa en bok idag. Hon har problem med minnet, svårt att titta på TV och lider av sömnbrist. Hon är inte längre samma person som före olyckan. Den stora skillnaden är på det psykologiska planet. Före olyckan var hon vital, levnadsglad och positiv. Hon brukade motionera mycket. Han har inget minne av att hon brukade ha ont i huvudet eller yrsel före olyckan.

AK

Han och Den skadade var sammanboende mellan 1976 och 1993. Idag bor de inte ihop och träffas mindre. De har dock kontakt nästan dagligen.

Före olyckan var Den skadade energisk, arbetade mycket och motionerade. De brukade vara ute och löpträna tillsammans ungefär tre gånger i veckan. Han vet att hon före olyckan hade migrän, men känner inte till att hon led av yrsel. Ett år - han minns inte vilket - hade hon tre bihåleinflammationer efter varandra.

När hon kontaktade honom direkt efter olyckan var hon osammanhängande och när de träffades hemma klagade hon över ont i huvudet och nacken samt yrsel. Efter en tid blev problemen värre och hon fick ont överallt, minnessvårigheter, blev ljud och ljuskänslig, fick sömnproblem, kunde inte koncentrera sig, genomgick en psykisk förändring; blev arg, glömsk och förstod inte ens enkla saker. Det tog tid innan hon själv förstod att hon förändrats och hon fortsatte därför en tid med att försöka göra saker hon tidigare klarat av. Hon har aldrig blivit helt bra. Fyra - fem år efter olyckan tyckte han att hon blev lite bättre, men hon har sedan fått återfall. Det blev omöjligt att leva ett normalt liv. Han kände sig irriterad på henne för att det alltid var något som var fel och de kunde efter ett tag inte bo ihop längre eftersom hon var vaken på nätterna och inte fick störas med ljud och ljus. Det tog många år efter olyckan innan hon kunde ta en kort promenad.

Johan Bergenius

Han är öron-, näsa-, hals- samt balansspecialist. Han genomförde våren 1993 en balansundersökning av Den skadade. Undersökningen genomfördes med anledning av en remiss som utfärdats före den bilolycka Den skadade var med om i december 1992. Vid undersökningen framkom tecken på att Den skadade led av en balansstörning. Vad denna beror på kan han inte säga. Balansstörningar kan bero på t. ex. öronsjukdomar eller skalltrauman. En person som lider av medfödd åksjuka kan vara känsligare än andra för en balansstörning.

Gunhild Ring

Hon är specialist på rehabiliteringsmedicin. Hon har varit överläkare i ungefär elva år och arbetar idag vid Huddinge sjukhus.

Första gången hon träffade Den skadade - vilket var år 1996 - uppfattade hon henne såsom missförstådd av sjukvården. Sådana fall var mycket vanliga på den tiden. Idag är man mycket mer uppmärksam på kognitiva besvär. För att komma fram till vad Den skadades besvär berodde på genomfördes en neuropsykologisk undersökning. Vid det test som användes framkom att Den skadades tankeverksamhet gick långsammare än normalt, att hon hade svårt med abstraktioner och logiskt tänkande samt nedsatt koncentrationsförmåga. Hon hade dock inte så dålig minneskapacitet som kanske kunde förväntas. Dåligt närminne kan ändå uppstå på grund av koncentrationssvårigheterna. En vanlig orsak till sådana problem som visade sig genom testet är ett slag mot huvudet. Den skadade hade uppgett att hon varit avsvimmad i samband med olyckan, men det är i och för sig inte en förutsättning för att en hjärnskada skall uppstå. Ofta dröjer det någon dag eller några veckor innan man upptäcker den här typen av skador.

Hon upplever Den skadades fall som ganska typiskt eller vanligt. Det är ofta som drabbade direkt efter olyckan säger ätt det inte är något fel på dem. De uppfattar inte heller alltid direkt efteråt att det skett en förändring i deras tankeverksamhet och att deras förmåga på det området har försämrats.

Hennes bedömning är att Den skadade lider av en prefrontal dysfunktion - d.v.s. en hjärnskada i pannloben. Bedömningen är gjord med stöd av Den skadades egna uppgifter, kopior av tidigare sjukjournaler samt den neuropsykologiska undersökningen. Hon anser med sin kliniska erfarenhet att det är ganska klart att det föreligger ett samband mellan bilolyckan och Den skadades problem och besvär.

Tomas Timander

Han är legitimerad läkare med kroniska smärttillstånd i rörelseapparaten som specialitet. Han driver en klinik för rehabilitering av rygg- och nackskador.

Vad gäller Den skadades olycka, problem och besvär har han gjort följande iakttagelser och bedömningar.

Den bilolycka som Den skadade var med om involverade stora krafter. Att påverkan på nacken kan ha skett framstår som troligt och hon skall även ha slagit i huvudet. Förutsättningar fanns för att livshotande skador skulle uppstå.

Han träffade Den skadade vid två tillfällen under år 2001. Sammanlagt sågs de under fyra-fem timmar. Han gick då igenom hennes journaler tillsammans med henne samt undersökte henne. Vid undersökningen framkom att hon var distinkt öm nedtill i nacken. Mellan femte och sjätte kotan kunde han provocera fram smärta. Vid whiplash är det vanligt med skador just upptill eller nedtill i nacken. Det framkom också att hon hade nedsatt rörlighet vid rotation av huvudet och när hon skulle böja det framåt och bakåt. Hon hade inga problem med lederna. De problem hon hade ökade vid belastning. Hennes symptomflora är nästan identisk med den för whiplash-skador. Symptomfloran och undersökningsresultatet tyder på att hon varit utsatt för någon form av våld. Det enda trauma han känner till är bilolyckan.

Vad gäller Den skadades besvärsutveckling - såsom den återspeglas i journalanteckningar m.m. - finner han den ganska normal. Att anteckningarna från akuten är knapphändiga och inte säger något om några besvär kan bero på den arbetssituation som råder där, Idag får alla som är med om en olycka genomgå ett traumaprogram som tagits fram för att undvika att man missar skador som kanske inte syns eller märks direkt. Det är också så att olika skador utvecklas på olika sätt. Den skadade har dock - såvitt han vet - fått besvär direkt. Att hon inte vidtog fler åtgärder med anledning av dessa kan bero på det lugnade besked om "att vänta och se" som hon fick av akutläkaren. Det är som han ser det heller inte konstigt att hon inte tog upp nackbesvären under den yrselutredning hon genomgick, eftersom den var koncentrerad på hennes gamla problem. Hon kan ha genomfört yrselutredningen med de huvudskakningar m.m. som den innebar. Man kan röra och vrida huvudet även vid nackskador.

Hans undersökning har varit koncentrerad på Den skadades nackproblematik. Han känner till att hon haft huvudvärk och yrsel även före olyckan. Hon har dock uppgett att huvudvärken då var av en annan karaktär. Det har inte framkommit något tecken på att hon skulle ha någon annan sjukdom. Den skadade har - såvitt framgår av handlingarna - under våren 1993 varit sjukskriven dels för posttraumatiskt syndrom och dels för postcommotionellt syndrom. Det första betyder efter trauma och det andra efter (hjärn)skakning. Dessa syndrom kan ge parallella besvär. Enligt hans uppfattning krävs det inte för diagnosen commotio/hjärnskakning att man har varit medvetslös.

En ruptur - som Den skadade har på armen - innebär att muskeln åkt upp och bildat en knut eller bulle. Detta kan komma mer eller mindre spontant vid enklare rörelser hos äldre personer. På yngre eller medelålders personer krävs ett yttre våld för att en sådan skada skall uppstå.

Diagnosen somatoformt syndrom - som ibland kan föras fram som en alternativ förklaring i sådan här fall - är mycket omdiskuterad bland läkare. Man är dock eniga om att den förutsätter frånvaro av fysiska skador eller besvär.

Vad gäller Den skadades invaliditetsgrad gör han - utifrån försäkringsbranschens egna tabellverk - följande bedömning. Hon har av sin whiplash-skada cirka 16 procents invaliditet. Till det kommer den nedsättning i de psykiska elementärfunktionerna som hon har drabbats av. Dessa kan graderas till cirka 15 procents invaliditet. Med de kumulationstabeller som skall tillämpas hamnar man då på cirka 29 procents invalidet. Till detta skall dessutom läggas den ruptur på armen som hon har. Vilken invaliditetsgrad den motsvarar kan han inte ange. Han anser att den maximala invaliditetsgrad för whiplash som anges i tabellverket -18 procent - är för låg. Whiplash kan ge många olika symptom och följdskador och dessutom outhärdlig smärta.

Att han anser att det mest troliga är att Den skadades besvär idag har samband med olyckan beror sammanfattningsvis på i huvudsak följande fakta. Hon hade inga nackbesvär före olyckan. Det rörde sig om en allvarlig olycka. Hon berättade om besvär i samband med olyckan och återkom med dessa inom en rimlig tid därefter. De besvär som framkom vid hans undersökning är identiska med sådana som brukar uppstå vid whiplash-skador. Han har inte hittat någon annan mer trolig förklaring till hennes besvär.

Lars Wallstedt

Han är specialist inom neurokirurgi. Han är överläkare samt klinikchef vid Karolinska sjukhuset. Han har under sex års tid vid sidan av sitt vanliga arbete hjälpt ombud i juridiska tvister som denna att tolka den medicinska bilden.

Han träffade och undersökte Den skadade 1998. Det är inte ovanligt att det tar så långt tid innan patienterna hamnar hos honom. Han fann vid sin undersökning inga större kroppsliga skador på Den skadade. Han har i sitt utlåtande till stor del förlitat sig på hennes egna uppgifter. Dessa har dock en hög samstämmighet med de uppgifter som framgår av det omfattande journalmaterial som han fatt ta del av.

Den olycka Den skadade var med om 1992 var sådan att det föreligger stor sannolikhet för att den innebar en rörlighet i nacken och det fanns stora förutsättningar för nack- och skallskador. Den akutjournal han fått ta del av stämmer dåligt överens med beskrivningen av olyckan. Det kan bero på att det finns många felkällor när det gäller sådana journaler. Det neuropsykologiska test Den skadade genomgått visar "klockcent" på kognitiva skador. Hennes tidigare utbildningar och arbeten är inte förenliga med ett sådant resultat. Det måste finnas ett trauma för att aktuella problem skall uppstå och det finns det tveklöst här. Det är inte alltid dessa skador gör "jätteont" i början. 85 procent att alla som drabbas av sådana här skador tillfrisknar. Femton procent "klättrar" istället, det vill säga far sådana bestående men att de till slut invalidiserar dem. Whiplash – innefattande hjärn-, muskel- och nervskador - är en komplex skada med olika tidsaxlar för olika skador och olika personer. En viss typ av personlighet skulle kunna förstärka de angivna symptomen, men de skulle inte ha kunnat uppstå utan trauma.

Vad gäller diagnoserna posttraumatiskt syndrom och postcommitionellt syndrom kan följande sägas. Det förstnämnda är ett psykiskt tillstånd som uppstår efter ett trauma. Det andra är en form av hjärnskada, som även det kan leda till ångest, orolighet, nedsatt förmåga och ängslighet. Den skadades läkare har vid åtta tillfällen sjukskrivit henne med hänvisning till dessa diagnoser. Det tyder på att hon faktiskt lidit av detta.

Han har idag fatt ta del av ännu mer material än han hade tillgång till när han skrev sitt skriftliga utlåtande. Han är idag beredd att uttala sig än starkare för ett samband mellan bilolyckan och Den skadades besvärsbild.

Anita Lundström Wigh

Hon är legitimerad psykolog. Hon har sedan 1995 arbetat med neurologiska undersökningar. Före det arbetade hon med allvarligare hjärnskador. Hon har i sitt arbete stött på många whiplash-skador.

Hon genomförde den neuropsykologiska undersökningen av Den skadade 1996. Hon träffade då Den skadade vid två tillfällen under sammanlagt fyra - fem timmar. Undersökningen genomfördes med hjälp av ett test. Lättare hjärnskador syns nämligen inte på röntgen. Det test hon använde sig av är ett brett test som används vid misstanke om hjärnpåverkan. Resultatet av de olika delmomenten visas på en skala från ett till nio. Medelvärdet är fem. Med hänsyn till Den skadades utbildning och de arbeten hon haft kunde man förvänta sig en minst genomsnittlig prestation på testet. Den skadade presterade dock på flera moment långt under genomsnittet. Med det resultat hon hade på testet skulle hon inte ha klarat av sin utbildning och inte heller någon annan utbildning på gymnasie- eller högskolenivå. Hon skulle till och med ha haft problem på grundskolenivå.

Lars von Knorring

Han är professor i psykiatri vid Uppsala universitet och överläkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Han har under 30 år forskat kring kronisk smärta. Han sitter med i flera vetenskapliga råd.

Vad gäller bedömningen av Den skadades problem kom han in i bilden i ett sent skede, nästan tio år efter olyckan. Hans uppgift blev då att bedöma vad som är den mest sannolika orsaken till den besvärsbild som Den skadade uppvisar. Vid denna bedömning har han utgått ifrån dels det befintliga material i form av läkarjournaler m.m. som han fick ta del av och dels Den skadades egna uppgifter. Hennes uppgifter har han stämt av mot bakgrundsmaterialet. Han har också gjort en trovärdighetsbedömning av dem utifrån hur berättelsen hänger ihop, kroppsspråk m.m. Enligt hans bedömning är det entydigt klart att något hände i december 1992 som förändrade Den skadades situation. Fram till dess har hon fungerat i privat- och arbetslivet, om än inte helt problemfritt. Idag har hon en klar hjärnskadeproblematik och något tecken på att detta skulle bero på något annat än skador hon ådragit sig i den aktuella trafikolyckan - t.ex. sjukdom eller problem i arbetslivet - har han inte funnit. Resultatet från det neuropsykologiska test hon genomgått förutsätter en hjärnskada. Annars skulle det inte se ut som det gör. Det neuropsykologiska testresultatet stämmer överens med hans egna klinikresultat.

Vad gäller tidsambandet mellan ett trauma och symptom kan följande anföras. Desto fler symptom en person har akut, desto större är sannolikheten att för att personen skall drabbas av kroniska besvär. Det saknas dock vetenskapligt stöd för att symptom inom viss rid skulle vara en förutsättning för att problem beroende på traumat skall uppstå senare. Detta gäller både hjärnskador och s. k. whiplash-skador. Det är dock främst eventuella hjärnskador han har undersökt och kan uttala sig om.

Richard Tegnér

Han är neurolog och docent i neurologi. Han har varit biträdande överläkare på Karolinska sjukhuset och arbetar idag på Sophiahemmet. Han får sina patienter på remiss från husläkare. Under åren 1989- 1994 satt han med i Medicinska Forskningsrådet. Han har forskat kring rehabilitering av hjärnskador utifrån en neurologisk metod. Han har sedan 1986 varit sakkunnigläkare för olika försäkringsbolag och advokater. Han har cirka 700-800 sådana ärenden per år. Han har bedömt Den skadades problematik på uppdrag av Holmia.

I ärendet finns en dubbel problematik, dels frågan om en whiplash-skada uppstått och dels frågan om en hjärnskada uppstått. Symptombilden för hjärnskakning ser ut på följande sätt. Medvetslöshet och minnesluckor under varierande tidslängd. Vid kortare medvetslöshet än 30 minuter talas om lindrig hjärnskakning. Patienten får sedan huvudvärk, yrsel och illamående som klingar av efter varierande tid. En del far dock ett resttillstånd med dessa symptom plus trötthet, oro, minnes- och koncentrationsproblem. Det rör sig då om ett obrutet förlopp där de kroniska symptomen är en fortsättning på de akuta. Symptombilden för en whiplash-skada ser ut på följande sätt. Man får en smärta och en stelhet i nacken, antingen direkt eller inom några timmar. I vart fall får man ont inom de första dygnen. Det talas ibland om 72-timmars regeln. Dessa symptom klingar normalt av efter en tid. En del får dock kvarstående symptom. Det dominerande för en whiplash-skada är smärta och rörelseinskränkning i nacken. En del av dem som drabbas av kroniska besvär far dock symptom som liknar resttillståndet efter en hjärnskakning, t.ex. trötthet, oro, minnes- och koncentrationsproblem. Det kan diskuteras om dessa symptom har ett direkt samband med whiplash-skadan eller t.ex. beror på förekomsten av kronisk värk.

Han har i sin bedömning att det saknas ett samband mellan bilolyckan och Den skadades besvär fäst särskild uppmärksamhet vid följande.

• Enligt akutjournalen - som han anser är mycket välskriven och tar upp alla relevanta frågeställningar - saknas förutsättningar för att en hjärnskakning förelegat, t.ex. illamående och huvudvärk. Det anges också i journalen att halsryggsstatusen var normal. Detta utesluter i och för sig inte en nackstukning, men det finns heller inget stöd för det. Av journalen framgår att akutläkaren känt på Den skadades skalle samt frågat henne om huvudvärk och illamående. Det framgår också att läkaren kontrollerat hennes reflexer och pupiller. Det rör sig om en standardundersökning för att kontrollera den neurologiska statusen. Läkaren har genom den t.ex. försäkrat sig om att patienten inte drabbats av hjärnblödning, vilket det i och för sig inte fanns några tecken på. Läkaren har också kontrollerat rörligheten och ömheten i nacken och gjort anteckningar om detta. Läkaren har till och med hittat ytliga hudmärken efter bilbältet, vilket tyder på att han varit mycket noggrann. Akutläkaren - som vid det aktuella tillfället var under utbildning - är idag docent i kirurgi vid Danderyds sjukhus.
• Han har svårt att se att Den skadade skulle ha kunnat genomgå den balansundersökning med huvudskakningar m.m. som hon gjorde i mars 1993 om hon hade lidit av en svår nackstukning. Han noterar också att det i journalen från den undersökningen står antecknat att Den skadade varit fri från huvudvärk och yrsel under 26 dagar före undersökningen.
• Av remissen till Johan Bergenius och journalen från dennes undersökning framgår att Den skadade haft besvär med huvudvärk och yrsel flera år före olyckan. Det finns inget belägg för att symptomen ökat efter olyckan. Det talar starkt emot att hon nu lider av sviter från en hjärnskakning. Om hennes besvärsbild istället beror på en nackskada måste hon lida av kronisk värk. Enligt t.ex. Lars Wallstedt undersökning är dock hennes halsryggsstatus normal.
• Diagnosen prefrontal dysfunktion som Den skadade fått av Gunhild Ring, bland annat efter att ha genomgått den neuropsykologiska undersökningen, vet han inte vad det är. Vad gäller de test som ingår i den neuropsykologiska undersökning som Den skadade genomgått förutsätter det att nian deltar och det ställer höga krav på koncentration. Av utlåtandet från testet framgår att Den skadade varit okoncentrerad och börjat prata under koncentrationskrävande övningar. Enligt hans mening kan man inte dra några slutsatser av testresultatet. Profilen på det förutsätter inte en hjärnskada utan kan lika väl bero på bristande medverkan. Resultatet i sig är dock sådant att en person på den nivå som testet visar skulle ha svårt att klara grundskolan.
• Sjukdomshistorien börjar på allvar under våren 1993, någon gång från mars - maj, och då uppger Den skadade att hon är trött, allmänt sjuk och har domningar m.m.

Vad gäller Den skadades invaliditetsgrad med de besvär hon har idag gör han följande bedömning. Om de beror på ett reststillstånd efter hjärnskakning - s.k. commotio - är den maximalt 13 procent. Rör det sig om någon form av hjärnskada är det commotio, någon penetrering eller blödning har det inte varit fråga om. Vad gäller nackstukning anses den maximala invaliditetsgraden vara 18 procent. Han bedömer att det i det här fallet - om besvären skulle bero på en sådan stukning - rör sig om cirka 15 procent. Det inkluderar då symptom som minnesstörningar och koncentrationsproblem. Det går inte att "plussa ihop" invaliditetsgraderna eftersom det rör sig om överlappande symptom.

Han anser att det är osannolikt att det hematom på armen som konstaterades vid undersökningen på akuten skulle resultera i en ruptur senare.

Han anser att de diagnoser om sviter efter nackstukning och hjärnskakning som Den skadade fått av andra läkare är felaktiga.

Bo Siwers

Han är docent i psykiatri. Han har disputerat vid Karolinska sjukhuset och arbetat länge vid sjukhuset i Linköping. Han har varit chefsöverläkare och divisionschef vid Huddinge sjukhus. Idag arbetar han cirka tre dagar i veckan vid Visby psykiatriklinik. Han är också bl.a. sakkunnigläkare för olika försäkringsbolag, trafikskadenämnden och landstingets personskadereglering.

Han har tagit del av Den skadades journaler och har därvid konstaterat följande.

• Det finns ingenting i akutjournalen om någon skada.
• De symptom hon senare drabbas av är alla svårgripbara. De är alla s.k. rapporterade eller uppgivna symptom och kan inte verifieras med undersökningar eller mätningar.
• Testresultatet från den neuropsykologiska undersökningen är egendomligt. Det finns inget tecken på att Den skadade utsatts för frontalt våld. Det finns ingen hjärnskadebild överhuvudtaget i den kliniska bilden. Som han ser det kan resultatet inte tolkas. Det saknas t. ex. mätpunkter att jämföra med. Med det resultat som testet visar skulle Den skadade inte kunna fungera som hon gör. Det måste vara något fel med resultatet.
• Vad han förstår hade Den skadade vid olyckstillfället en arbetssituation som inte var trivsam, hon kände sig motarbetad och hade inte uppnått det hon ville med MBL-förhandlingarna om sin tjänst m.m.
• Anders Lundin - vars journalanteckningar är utomordentligt noggrant förda och som verkar ha haft ett mål och en vilja att uppnå ett resultat med sin behandling av Den skadade, nämligen att hon skulle komma tillbaka till arbetslivet – har antecknat att Den skadade är diffus om sina besvär och sina framtidsplaner och att hon inte visar någon vilja att återvända till arbetet.

Har man en svår livssituation kan man komma att "ta ut vinsten av en sjukdom", Trivs man t. ex. inte på arbetet kan man få stanna hemma. Psykiska problem kan ta sig uttryck i kroppsliga besvär. Alla symptom som Den skadade har finns hos oss alla. I de fall det rör sig om att "ta ut vinsten av en sjukdom" bibehålls symptomen så länge man står under hotet att göra det man inte vill, t. ex. att återvända till arbetet.

Han anser att det finns en hel del att ta på ur psykiatrisk synvinkel i ärendet. Hans bedömning bygger på normalpsykologi, inte patologi.

Han har inte uttalat att Den skadade varit så sjuk före olyckan att hon skulle komma att bli sjukskriven.

Hare förstår inte Lars von Knorrings bedömning att det finns ett otvetydigt tidssamband mellan olyckan och Den skadades besvär.

H G Hårdemark

Han är neurolog och har varit specialist inom neurologin i ungefär 20 år. Han är överläkare sedan nio år tillbaka. Han har arbetat med svåra hjärn- och ryggskador dels på Akademiska sjukhuset i Uppsala och dels på Karolinska sjukhuset. Idag arbetar hans på Södersjukhuset som allmän neurolog. Sedan tio år tillbaka är han även sakkunnigläkare för försäkringsbolag m.fl.

Han har bedömt Den skadades ärende både för Holmias och Trygg Hansas räkning och kommit fram till samma resultat, att det saknas samband mellan olyckan och Den skadades besvärsbild. När han gjorde undersökningen för Holmia var han omedveten om att han tidigare gjort samma bedömning för Trygg Hansas räkning.

Av det han vet om olyckan kan han konstatera att det fanns förutsättningar för att en person som befann sig i bilen skulle kunna drabbas av en nackstukning och även slå i huvudet.

Vad gäller skallskador graderas de efter patientens medvetandegrad. Har medvetslöshet inte förelegat har hjärnan inte drabbats av en sådan allvarlig påfrestning att det finns förutsättningar för kroniska besvär. Utsätts hjärnan för tillräckligt våld blir man medvetslös. Är våldet väldigt kraftigt blir medvetslösheten längre. I dessa fall kan kroniska besvär uppstå. Det finns också något som heter sekundär hjärnskada. Den orsakas t.ex. av smärre blödningar. Störst risk för en sekundär hjärnskada föreligger om den initiala skadan varit stor. Sekundära hjärnskador kan dock uppstå utan en svår initial skada och utan direkta symptom vid skadetillfället. Vad gäller Den skadades fall finns det - oavsett om hon slagit i huvudet eller inte - varken tecken på en direkt hjärnskada eller en sekundär hjärnskada. Hon genomgick en skiktröntgen i april 1993 och man fann då inga tecken på en blödning. Även om en blödning hade inträffat tidigare hade man kunnat se ärr av den. Han kan inte se att en hjärnskada kan ha uppkommit genom olyckan.

Vad gäller nackstukning kan konstateras att en sådan kan uppstå även om man inte blir påkörd bakifrån, vilket brukar betecknas som en klassisk whiplash. Det som talar emot att Den skadade drabbats av en sådan är dels den lindriga bild som redovisas i akutjournalen och dels att hon efter olyckan genomgått en balansundersökning utan att frågan om en eventuell whiplash-skada kommit upp. Vid genomförandet av en sådan undersökning år patientens sjukdomshistoria central och läkaren bör ha frågat om denna. Undersökningen innebär också att huvudet skakas om. Hade nackvärk förelegat borde det ha framkommit.

När det gäller Den skadades besvärsbild har han gjort följande reflektioner. Vid de törsta läkarbesöken efter olyckan nämndes inget om nackvärk. När hon sökte läkarhjälp senare under våren 1993 var det för helt andra symptom, som t.ex. smärtor i bröstet. Direkt efter olyckan hade hon inga problem/symptom och därefter helt andra än nack- och huvudvärk. Hon har genomgått många undersökningar och det enda man kunnat konstatera är viss ömhet i nacken. Hon har hela tiden haft i princip normal rörlighet i nacken. Nackbesvär är något som drabbar ungefär tio - femton procent av befolkningen och man vet inte varg.

Ramen för en "normal" whiplash-skada är ett olycksfall följt av akuta besvär - dessa är i princip en förutsättning för kroniska besvär - och en därpå dokumenterad besvärsutveckling med viss kontinuitet. De flesta blir gradvis bättre, men några enstaka blir sämre med tiden.

Det neuropsykologiska test som Den skadade genomgått innebär att testpersonen utsätts för ett antal problem. Ett dåligt resultat kan bero på skada, sjukdom eller hur mycket personen i fråga ansträngt sig. En felkälla kan vara just deltagandenivån.

Den skadade har i och för sig symptom som man kan ha vid hjärnskada eller nackstukning, men han ser inga tecken på hjärnskada och kan heller inte finna något sannband mellan hennes besvär och trafikolyckan.

HUR MAN ÖVERKLAGAR

Om någon part vill överklaga domen, eller ett i domen intaget beslut, skall han göra detta skriftligen. Överklagandet skall adresseras till den hovrätt som finns angiven i slutet av domen men skall skickas till tingsratten. Vad som skall anges i överklagandet framgår av ÖVERKLAGANDETS INNEHÅLL på baksidan av denna blankett. Överklagandet måste ha kommit in till tingsrätten inom tre veckor från domens datum. Sista dagen för överklagande finns angiven på sista sidan i domen. Tingsrätten skickar överklagandet till hovrätten.

Har ena parten överklagat domen i rött tid, får också motparten överklaga domen till samma hovrätt (s k anslutningsöverklagande) även om den vanliga tiden för överklagande har gått ut. Överklagandet skall också i detta fall skickas till tingsrätten och det måste ha kommit in till tingsrätten inom en vecka från den i domen angivna sista dagen för överklagande, Tingsrätten skickar även detta överklagande till hovrätten. Om det första överklagandet återkallas eller förfaller kan inte heller anslutnings. överklagandet prövas.

Samma regler som för part gäller för den som inte är part eller intervenient och som vill överklaga ett i domen intaget beslut som angår honom. I fråga om ett sådant beslut finns dock inte någon möjlighet till anslutningsöverklagande.

BESTÄMMELSERNA OM PRÖVNINGSTILLSTÅND

För att hovrätten skall pröva överklagandet fordras i vissa fall att hovrätten först beviljar prövningstillstånd. När prövningstillstånd krävs skall i överklagandet särskilt anges vilka omständigheter som åberopas sill städ för att prövningstillstånd skall meddelas.

I vilka fall krävs prövningstillstånd?

I tvistemål som avser pengar eller saker som kan omsättas i pengar krävs prövningstillstånd för att hovrätten skall pröva tingsrättens dom eller beslut

1. om målet har handlagts som ett småmål (ett s k FT mål) eller

2. om värdet av det man tvistar om är mindre än ett basbelopp (36 200 kr år 1996) Undantag från kravet på prövningstillstånd

Prövningstillstånd behövs inte om överklagandet avser

1. ett avgörande i mål som skall handläggas av tingsrätt i särskild sammansättning (bl a familjemål),

2. ett beslut som rör annan än part eller intervenient,

3. ett beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare, eller

4. ett beslut genom vilket en missnöjesanmälan eller ett överklagande avvisats.

När kan prövningstillstånd ges

Prövningstillstånd får meddelas endast om

1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt,

1. det finns anledning att ändra det slut tingsrätten kommit till eller

2. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.

Hosted by           Skyddas av

Copyright © 2001-2011 Tomas Alsbro, Whiplash Info. All rights reserved.