Orsakskravet är skadeståndsansvarets mest grundläggande
kriterium men också det minst analyserade. Innebörden av kravet har inte
specificerats, i vart fall inte tydligt, av vare sig lagstiftaren eller
domstolarna. Det har inte heller funnits någon samsyn kring kravets innebörd
i svensk rättsvetenskap under senare tid.
Denna doktorsavhandling undersöker orsakskravets innebörd och position
i skadeståndsrätten. Avhandlingen består av tre delar. Den första delen
behandlar orsakskravets kontext och legitimitet. Här beskrivs hur skadeståndsrätten
kan beskrivas i termer av korrektiv rättvisa och hur ett sådant rättviseparadigm
kan förklara orsakskravets fundamentala roll. I denna del berörs även skadeståndsrättens
europeisering och betydelsen av denna utveckling för skadeståndsanalysen.
Vidare undersöks orsaksbedömningens ramar och förutsättningar.
I den andra delen skisseras en orsakslära, innefattandes ett försök till
formulering av ett orsaksbegrepp. Den tidigare dominerande orsaksläran,
sine qua non-uppfattningen (betingelseläran, ekvivalensläran) undersöks
och förkastas som ohållbar. Synsättet att orsakskravet i skadeståndsrätten
är ett faktiskt (eller objektivt) krav analyseras och försvaras. Mot denna
bakgrund föreslås en orsaksmodell som kan hantera betingelselärans problem
och som tar orsaksbegreppets faktiska karaktär på allvar. Förslaget kallas
för den empiriska orsaksmodellen.
I den tredje delen prövas den föreslagna orsaksmodellen mot argumentationsmönster
i svenska rättskällor. I ett appendix behandlas frågan om ansvar för underlåtenhet
|