Forskning till Salu
En Granskning av Karolinska Institutets Dolda Agenda
SAMMANFATTNING
År 1995
bildades genom regeringsbeslut och tilldelning av skattemedel Karolinska
Institutet Holding AB (KIHAB). Detta kan sägas ha varit startpunkten för en
kommersialiseringsvåg av osedvanlig omfattning, både med nationella och
internationella mått mätt. Under åren därefter har KIHAB bildat ett flertal
dotterbolag som engagerat sig i en stor variation av affärsmässiga aktiviteter
inkluderande sådant som: (1) patentering och licensiering av forskningsresultat
från KI; (2) bildning av nya företag utgående från forskning vid KI; (3)
finansiering av nystartade företag både från KI och utifrån; (4) uthyrning av
lokaler och tung apparatur inom KI till företag grundade av KI-professorer; (5)
byggande av forskningsparker där företag kan etablera sig i direkt anslutning
till KI; (6) försäljning av forskningstjänster och resurser av olika slag; (7)
utbjudande av kompetensutvecklingskurser inom medicinska områden till företag
och organisationer; (8) fördelning av medel från bioteknik- och läkemedelsbolag
till forskningsprojekt som förväntas bidra till bolagens produktutveckling.
Därtill kommer sådant som att KI låtit stora läkemedelsbolag etablera egna
forskningsgrupper inom KI (fallet Sven Ove Ögren och Astra) samt att KI i
samarbete med sådana företag bildat hela KI-institutioner som företaget enligt
avtal haft kontroll över (fallet CGB och Pharmacia). Inte minst iögonenfallande
är också att KI självt och med hjälp av externa källor satsat mångmiljonbelopp
på KI-professorer vilka grundat bolag som KI på olika sätt har ägarintressen i.
I extrema fall kan det även vara så att forskaren själv eller medarbetare till
denne inte bara arbetar heltid på KI utan även har funktioner som VD,
vetenskaplig chef eller liknande i bolaget. Lika anmärkningsvärt är att dessa
intressekonflikter ofta inte rapporteras enligt gällande regler vare sig till KI
eller till tidskrifter där forskningsresultat publiceras. Det är knappast någon
överdrift att påstå att jävskulturen satts i system både på individ- och
institutionsnivå. De högsta företrädarna för KI har suttit och sitter i
ledningen för KIHAB och flera av dess dotterbolag och är sålunda väl informerade
om de kommersiella aktiviteter som pågår och de bindningar som finns. Man ser
dock mellan fingrarna med detta och agerar inte ens mot uppseendeväckande
underlåtelser att rapportera bisysslor och intressekonflikter. Än mindre gör man
något för att eliminera dessa.
Även om de förändringar som beskrivits här inte skett plötsligt utan över en
tidsperiod om flera år representerar de en betydande omvälvning. Tyvärr måste
också konstateras att detta fått fortgå utan mycket till offentlig debatt. Ett
fåtal personer med KI:s förre rektor och tillika den tidigare socialdemokratiska
regeringens vetenskaplige rådgivare, Hans Wigzell, har gått i täten för
utvecklingen. Det sätt på vilket detta gjorts är anmärkningsvärt. Wigzell har
inte bara arbetat på regeringens uppdrag (som universitetsrektor och rådgivare)
utan samtidigt också varit anlitad av stora läkemedelsbolag som KI gjort affärer
med samt investeringsbolag som satsat pengar i dessa. Han har även själv varit
med och bildat bolag som han på samma gång varit med att investera i, till
exempel som styrelseordförande i KIHAB eller som rådgivare åt HealthCap (bolag
som till stor del arbetar med skattemedel). Från politikernas sida, och då kan
till exempel den tidigare utbildnings- och näringslivsministern Thomas Östros
nämnas, tycks tanken ha varit att upptäckterna från våra universitet i ökande
grad behöver kommersialiseras för att skapa arbetstillfällen och trygga vårt
framtida välstånd. Om och i så fall av vilka skäl han och andra anser att detta
kräver att universiteten i sig kommersialiseras är oklart. Att Östros den 11
december 2001 var den som invigde den byggnad som uppförts för den
Pharmacia-kontrollerade KI-institutionen CGB tillsammans med Hans Wigzell från
KI, Göran Ando från Pharmacia och Lennart Karlsson från Akademiska Hus
(KI-bladet nr 12/2001) säger kanske en del. Tyvärr är det ändå så att de
satsningar som gjorts med skattemedel och särskilt med tillgångarna i våra
pensionsfonder (AP-fonderna) för att kommersialisera forskningsresultat efter
mer än tio år inte gett någon utdelning. Miljarder har plöjts ner i nystartade
företag i bioteknik- och läkemedelsbranshen (inte bara här hemma utan även i
utlandet, hur detta nu har tänkts gynna sysselsättning och trygghet i Sverige).
Det stora flertalet av dessa visar dock stora underskott år efter år. Därför
måste hela tiden nya pengar skjutas till. Alternativt säljs företagen med
förlust, går i konkurs eller läggs helt enkelt bara ner. Om skattebetalarna
någonsin får tillbaks de pengar de varit med att satsa är mer än osäkert.
Det är anmärkningsvärt att notera hur mycket mer uppmärksamhet och debatt som
har riktats mot dessa för universiteten så avgörande frågor i ett land som USA.
Inte minst beaktansvärt är de insatser som gjorts både från politiskt håll och
från universiteten själva för att ta itu med de avarter som förekommit och
inrätta nya regelverk som förhoppningsvis ska leda till ett ur etisk synpunkt
bättre uppförande i framtiden både från enskilda forskare och från universiteten
som institutioner. Liksom i många andra sammanhang är det kanske så att Sverige
och andra europeiska länder även i dessa frågor befinner sig flera år efter USA.
Låt oss därför hoppas att det nu blivit dags också för oss att på allvar ta itu
med problemen. Om vi vill att den hämsko och de risker som den nuvarande
kommersiella inriktningen inneburit ska avhjälpas och att universiteten ska
återfå sin roll som fria institutioner vars forskning i första hand styrs av
nyfikenhet och vilja att utöka kunskapen i stort så är det ännu inte för sent.
Detta kräver dock kraftfulla åtgärder på flera plan. Det mest grundläggande är
att universitetens företrädare tillsammans med politiker och näringsliv kommer
till insikt om att kommersialiseringsförsöken inte fallit väl ut och dessutom
resulterat i en mängd etiska problem som riskerar att skada allmänhetens
förtroende för lärosätena och deras forskare. Mycket pekar på att det skett en
överetablering av företag bland annat inom branscher som bioteknik och
biomedicin. Det är därför viktigt att en mer realistisk hållning anläggs i dessa
ärenden.
Bland de insatser som föreslås för att komma till rätta med de svårigheter som
diskuterats kan följande nämnas: (1) förbättra efterlevnaden av de regler som
redan finns för rapportering av bisysslor och intressekonflikter; (2) gör
resoluta ingripanden för att begränsa eller förhindra engagemang vid sidan av
tjänsten som är förtroendeskadliga; (3) visa större öppenhet beträffande anmälda
bisysslor, till exempel genom offentliggörande på universitetens hemsidor (man
ska inte behöva uppsöka ett registratorskontor för att se dessa uppgifter); (4)
inför reella rutiner för redovisning och kontroll av institutionella
intressekonflikter; (5) skilj så långt som möjligt handläggningen av
kommersialiseringsärenden från universitetsanställda forskare och andra
tjänstemän och skapa istället ett fristående organ som får ansvaret för dessa
åtaganden. Det övergripande målet med dessa och andra liknande ingrepp är att
bryta den trend som inneburit att universiteten i ökande utsträckning bundits
upp till näringslivsintressen och privata vinstintressen. Återge dem istället
karaktären av obundna kunskapscentra engagerade i forskning och utbildning av
betydelse för samhället i stort
Boken Forskning till Salu kan beställas via internet på adressen www.gml.se (gå in under GML Bokhandeln). ISBN nr är 978-91-86215-24-8 och artikelnr 9789186215248
Priset är 215 kr (inkl moms)
Johan Thyberg är professor i Cell- och molekylärbiologi vid institutionen för cell- och molekylärbiologi
