Det finns ett stort förändringstryck i Högsta domstolen. Det kan här räcka med att nämna att antalet justitieråd under de senaste tio åren har reducerats från 23 till 16, vilket varit möjligt främst genom ändrade domförhetsregler. I dag avgörs drygt 90 procent av målen av ett enda justitieråd. Minskningen av antalet justitieråd har medfört att arbetet numera bedrivs på två avdelningar mot tidigare tre. Övriga personalkategorier har också reducerats och den totala organisationen omfattar i dag omkring 90 personer att jämföra med cirka 125 för tio år sedan. Högsta domstolens arbetsformer har sammanfattningsvis förändrats radikalt under den senaste tioårsperioden (se Svensson i SvJT 2002 s. 657 ff).

Ombyggnad av Bondeska palatset

Att organisationen har krympt har skapat möjlighet att koncentrera Högsta domstolens verksamhet till en enda byggnad. Sedan 1948 har justitieråden och en stor del av organisationen i övrigt varit inrymd i Bondeska palatset vid Riddarhustorget medan resten hållit till i Nedre justitierevisionens gamla lokaler i Ryningska huset på Munkbron. Det har sagts att de revisionssekreterare som inrymts i Ryningska huset alltid har uppskattat avskildheten och att det har underlättat rekryteringen att revisionssekreterarna har kunnat erbjudas en egen byggnad. Samtidigt står det klart att det är opraktiskt att ha föredragande i annan byggnad. Det är svårt att veta på förhand hur lång tid en föredragning tar och om det går fortare än planerat får justitieråden vänta medan nästa föredragande korsar Riddarhustorget. Transport av handlingar mellan Ryningska huset – där aktuariekontoret är inrymt – och Bondeska palatset och vice versa kräver insatser av expeditionsvakter och försenar handläggningen. Att ha organisationen inrymd i två byggnader ger dessutom inte bara ett fysiskt utan också ett ”andligt” avstånd mellan personalen i respektive byggnad. Det är sålunda påfallande hur olika personalen i Bondeska respektive Ryningska deltar i den årliga utflykten och andra sådana gemensamma aktiviteter med personalvårdande syfte. Det framstår därför som sannolikt att organisationen blir mera effektiv om verksamheten koncentreras till en enda byggnad.

När Högsta domstolen år 1948 flyttade från Ordenssalarna på Slottet till Bondeska palatset var palatset nyrenoverat med anlitande av den tidens främsta arkitekter. Sedan dess har palatset successivt slitits ner och i dag framstår en genomgripande renovering som i hög grad påkallad.

Det är emellertid omsorgen om Högsta domstolens budget som tvingat fram ett beslut om att bygga om Bondeska palatset så att hela organisationen samlas under ett tak. Enligt de normer som gäller beräknas domstolens anslag med utgångspunkt i att varje anställd skall ha ett utrymme om 45 kvm. I palatset finns stora trapphallar m.m. som inte kan utnyttjas för annat ändamål. Men även om man tar hänsyn till byggnadens säregna planlösning blir det budgetekonomiskt omöjligt att behålla Ryningska huset när Bondeska palatset innehåller 4200 kvm effektiv yta och antalet anställda inte är större än 90.

Den 22 november 2002 utrymde Högsta domstolen därför lokalerna i Bondeska palatset för en omfattande ombyggnad och beräknas vara tillbaka i palatset först sommaren 2004.

Arkitektur

Det är viktigt att palatsets karaktär av praktbyggnad inte går förlorad vid ombyggnaden. Högsta domstolen har en unik ställning i statsförvaltningen och det bör framgå av den byggnad i vilken domstolen är inrymd. Domstolens fina målbalanser väcker internationellt intresse och det är många utländska besökare på hög nivå som vill avlägga besök, något som också måste beaktas när palatset byggs om. Dessa och hithörande frågor bevakas av Högsta domstolen i de referensgrupper som skall finnas under hela ombyggnadstiden

Ombyggnadstiden

Under ombyggnadstiden håller Högsta domstolen till i tre olika hus, nämligen Hebbeska huset på Riddarholmen, Ryningska huset och ett hus som är beläget på Svartmannagatan. De temporära lokalerna är trivsamma och när detta skrivs på nyåret 2003 synes stämningen bland de anställda i domstolen inte ha påverkats till det sämre av flytten.

Det är emellertid tydligt att verksamheten kommer att påverkas på grund av de långa avstånden mellan de tre husen och att vissa av dessa förändringar kan antas bli bestående. Enmansföredragningarna sker redan i dag i viss utsträckning per telefon. De långa gångavstånden kommer med all säkerhet att påskynda en utveckling mot telefonföredragningar. Högsta domstolen är i dag väl försedd med elektronisk utrustning men det finns på sina håll ett motstånd mot att bruka den nya tekniken. Det är sannolikt att uppdelningen av verksamheten på tre hus kommer att påskynda exempelvis övergången från skriftliga meddelanden som överbringas med bud till e-post.

Efter återflytten

När Högsta domstolen sommaren 2004 flyttar tillbaka till Bondeska palatset kommer alla anställda således att samlas i en byggnad. Det kommer säkert att förändra relationerna mellan personalkategorierna. Mellan exempelvis justitieråden och revisionssekreterarna råder i dag ett förhållande som bäst kan beskrivas som ömsesidig respekt. Revisionssekreteraren bereder målet och föredrar det, sedan övergår ansvaret för det föredragna målet på det eller de justitieråd som utgör den avdelning som avgör målet, varefter ansvaret återgår på revisionssekreteraren som tillsammans med tjänstemännen på avdelningskansliet svarar för att avgörandet expedieras. Denna klara gränsdragning mellan revisionssekreterarens och justitierådets uppgifter kan ses som ett arv från den år 1972 avskaffade Nedre justitierevisionen. Fram till dess fanns revisionssekreterarna i denna särskilda myndighet som hade att presentera ett förslag till Högsta domstolens avgörande i form av ett särskilt betänkande.

Betänkandena finns kvar än i dag men gränsdragningen mellan justitieråd och revisionssekreterare har under de allra senaste åren luckrats upp något. Det har blivit mera vanligt att justitieråd utses till fast referent i dispenserade mål. Med referentskapet följer ett ansvar för hur målet bereds. Detta ansvar fullgörs mycket olika beroende på justitieråd och revisionssekreterare. Några av dem har emellertid funnit det vara fördelaktigt att justitierådet diskuterar målet med revisionssekreteraren innan det föredras och justitierådet ger då ibland också tips om hur föredragningen bör läggas upp och betänkandet skrivas. Det är emellertid fortfarande mycket långt från en sådan ordning som man finner exempelvis i EG-domstolen i Luxemburg, där varje domare själv anställer sina föredragande som ingår i hans kabinett och med vilka han eller hon har ett mycket nära samarbete i fråga om såväl målens beredning som avgörande.

På Regeringsrätten prövar man nu ett slags kabinettsystem som innebär att någon eller några föredragande knyts till ett regeringsråd. Det är ett försök som Högsta domstolen följer med stort intresse. Slår det hela väl ut finns anledning att pröva ett liknande system i Högsta domstolen. Det framstår nämligen som sannolikt att kvalitén på rättsutredning, föredragning och betänkande blir högre om revisionssekreteraren har möjlighet att i informella former diskutera frågorna i målet i en liten grupp ledd av ett justitieråd. Den vidareutbildning som tjänstgöringen som revisionssekreterare är avsedd att ge borde också bli bättre med denna ordning. Och när gruppen fungerar väl är det säkert roligare att arbeta med målen i en arbetsgemenskap jämfört med att var och en gör sin insats ensam på sin kammare.

Samtidigt måste man emellertid räkna med att personkemin inte alltid stämmer och att kabinettens sammansättning därför fortlöpande bör justeras enligt något rullande schema. Det är också lämpligt att ha möjlighet att föra över ett gammalt mål från ett kabinett till ett annat så att alla mål blir avgjorda inom rimlig tid.

Det är således många frågor som återstår att besvara innan ställning tas till ett kabinettsystem i Högsta domstolen. Det är emellertid sannolikt att ett sådant system fungerar bäst om det fysiska avståndet mellan justitierådet och revisionssekreterarna i kabinettet är kort. Ombyggnaden av Bondeska palatset kan därför sägas ha skapat bättre förutsättningar för ett sådant system.

Prejudikatbildningen

Högsta domstolen prövar sedan drygt 30 år i princip endast mål som kan ge ledning för rättstillämpningen. Frågan om prejudikats bindande verkan har nyligen behandlats av Torkel Gregow i Festskrift för Gösta Walin s. 105 ff. till vilken hänvisas. Här skall endast sägas något om de svårigheter domstolen möter i sin prejudikatbildande verksamhet.

Göteborgskravallerna

Kravallerna i Göteborg i samband med EU-toppmötet sommaren 2001 genererade ett stort antal brottmål rörande våldsamt upplopp m.m. Upplopp hade visserligen förekommit tidigare här i landet men inte i samband med ett internationellt toppmöte och knappast något tidigare upplopp hade haft ett så våldsamt förlopp och involverat så många människor. Det fanns därför behov av prejudikat rörande påföljdsval och straffmätning för våldsamt upplopp, så att tingsrätten och hovrätten i Göteborg kunde finna vägledning i avgöranden av Högsta domstolen när åtalen för händelserna kring EU-toppmötet skulle bedömas.

Idealet hade varit om en handfull ”pilotfall” omgående hade kommit under Högsta domstolens prövning. Fallen borde gälla ansvar för såväl anstiftare som anförare och annan deltagare och avse händelser på toppmötets första, andra och tredje dag. Också frågor om medhjälp på olika sätt till upploppen borde prövas, allt för att belysa upploppsbrottens art- och straffvärde på ett konsekvent och tydligt sätt.

Det fanns emellertid inte någon möjlighet för Högsta domstolen att kommendera fram de önskvärda målen. För att ett mål om våldsamt upplopp skall komma under Högsta domstolens prövning krävs att åklagare väcker åtal vid tingsrätten, att tingsrätten avgör målet, att målet överklagas till hovrätten, att hovrätten avgör målet och att Riksåklagaren eller den tilltalade överklagar till Högsta domstolen samt att Högsta domstolen i sistnämnt fall meddelar tillstånd till att den tilltalades överklagande prövas i högsta instans. Det är tydligt att med denna ordning det normalt hinner förflyta så lång tid mellan upploppet och Högsta domstolens dom att många av de åtal som väckts vid tingsrätten hunnit bli avdömda. Avgörandet i pilotmålet kommer då för sent för att vara till någon ledning för tingsrättens rättstillämpning i de mål som nu diskuteras.

En ytterligare komplikation i sammanhanget är att målen av åklagare och underrätter behandlas i en ordning som inte bestäms med hänsyn till prejudikatvärdet utan beror på utredningsläget, använda tvångsmedel, de misstänktas ungdom m.m. Det är därför långt ifrån säkert att de första dispensansökningarna avser mål av det slag som enligt vad nyss sagts vore av särskilt värde att få prövade av Högsta domstolen.

Till bilden hör också att de tilltalade som ansöker om dispens i Högsta domstolen i första hand vill bli frikända. Det har varit en svårighet vid prövningen av dispensansökningarna att de tilltalade nästan genomgående har gjort gällande att domstolarna felbedömt åklagarens bevisning och att de tilltalade rätteligen hade bort bli frikända i hovrätten. Bevisvärderingen har sällan prejudikatintresse. Högsta domstolen brukar inte hålla mer än drygt 20 huvudförhandlingar om året och domstolens styrka är inte bevisvärdering utan rättstillämpning. Domstolen vill inte gärna ge prövningstillstånd åt mål som innehåller svårbedömda bevisfrågor. Motviljan ökar om målet dessutom innebär att skuldfrågan skall prövas för mer än en tilltalad, något som kan vara svårt att undgå när det gäller våldsamt upplopp, eftersom brottet definitionsmässigt sker i gemenskap med andra och åtal för våldsamt upplopp ofta väcks mot flera samtidigt.

Det finns en möjlighet att meddela partiellt prövningstillstånd som kan öppna för Högsta domstolen att pröva ett brottmål utan att behöva behandla bevisfrågorna. Det kan ske exempelvis genom att domstolen meddelar prövningstillstånd beträffande påföljden men avslår dispensansökningen beträffande målet i övrigt. Det skall emellertid sägas att en huvudförhandling efter ett sådant partiellt prövningstillstånd ofta störs av att den tilltalade återkommer till att han eller hon anser sig vara oskyldig.

Riksåklagaren har nu inlett ett arbete på att få till stånd en bättre prejudikatbildning på straffrättens område genom olika åklagarinsatser. Det är ett initiativ som hälsas med glädje av Högsta domstolen. Om Riksåklagaren önskar driva pilotmål genom instanserna för att snabbt få fram prejudikat till ledning för domstolarna, bör domstolarna i sin tur ge målen förtur så att syftet uppnås. Därigenom undgår man förhoppningsvis en del av den kritik som nu riktas mot domstolsväsendet och särskilt mot Högsta domstolen för att de prejudicerande avgörandena dröjt.

Skulle Riksåklagarens insatser visa sig otillräckliga bör man överväga en lagändring som ger möjlighet för en tingsrätt att hänskjuta en viss fråga i ett brottmål till prövning av Högsta domstolen, i likhet med vad som i dag gäller enligt 56 kap. 13 § rättegångsbalken för dispositiva tvistemål. Även en utvidgning av möjligheten att på detta sätt till HD hänskjuta en prejudikatfråga i ett indispositivt tvistemål förtjänar att diskuteras.

Antalet beviljade dispenser

Antalet beviljade dispenser har sjunkit under senare år (Svensson a.a. s. 666 f). Under år 2002 beviljades 100 dispenser, att jämföra med 174 år 1993. Saken har uppmärksammats och sätts i samband med dels att dispensansökningarna numera prövas av ett enda justitieråd, dels att revisionssekreterarna fått instruktioner att inte lägga ner arbete på rättsutredningar i icke dispenserade mål.

Rekryteringen av justitieråd sker ofta bland specialister på rättsområden som bedöms vara särskilt intressanta för Högsta domstolen. Tanken är att domstolen när den avgör ett mål på en avdelning med fem ledamöter skall ha en bred kompetens. Ledamöterna skall bidra med erfarenheter från sina specialområden på ett sätt som befruktar diskussionen och leder fram till ett från många synpunkter bra prejudikat.

Men när dispensfrågorna numera som regel avgörs av en enda ledamot finns en risk att en ledamot som rekryterats med hänsyn till sina specialkunskaper förbiser prejudikatvärdet i ett mål som ligger vid sidan av hans eller hennes specialitet. Det gäller när parten inte särskilt lyfter fram prejudikatfrågan i dispensansökningen och justitierådet inte har hunnit tjänstgöra i Högsta domstolen länge nog för att få den erfarenhet som krävs för att bedöma om det föreligger prejudikattorka på ett rättsområde som han eller hon inte har arbetat med före inträdet i domstolen.

För att minska risken för att prejudikatvärda mål vägras dispens anordnade Högsta domstolen i oktober 2002 en hearing med ett 40-tal representanter för tingsrätter, hovrätter, åklagare och advokater. Deltagarna fick tillfälle att diskutera vilka prejudikatvärda frågor som finns inom olika rättsområden. Synpunkterna bereds nu av en arbetsgrupp i Högsta domstolen (Prejudikatgruppen) i syfte att ta fram en lista med prioriterade frågor som skall uppmärksammas särskilt vid dispensprövningen under år 2003. Generellt gäller dessutom att ledamöterna skall hänskjuta vad de bedömer vara tveksamma dispensfrågor till en avdelning bestående av tre ledamöter.

Också signalerna till revisionssekreterarna har justerats något. Det är angeläget att de prejudikatvärda målen uppmärksammas och något förbud mot rättsutredningar för att klarlägga hur det förhåller sig med prejudikatvärdet finns inte; däremot får det anses vara överflödigt att inför en dispensföredragning föra rättsutredningen så långt som till en diskussion om hur själva saken bör avgöras om dispens meddelas.

I detta sammanhang är det värt att notera att vissa revisionssekreterare får förhållandevis många dispenserade mål medan andra nästan alltid får se sina föredragningar mynna ut i beslut om avslag på dispensansökningen. Det bör vara meriterande för en revisionssekreterare att ha funnit prejudikatvärdet i många dispenserade mål och den ökade arbetsbörda för revisionssekreteraren som följer med ett dispensbeslut bör, när det behövs, lättas genom att dispenserade mål förs över till andra revisionssekreterare. Frågan om man med hjälp av regler om meritvärdering och arbetsfördelning kan främja prejudikatbildningen prövas nu av Prejudikatgruppen.

Plenum

Högsta domstolen kan avgöra mål i plenum. Plenum hålls när man på en avdelning vid överläggning till dom eller beslut har funnit antingen att den mening som omfattas av majoriteten avviker från en rättsgrundsats eller lagtolkning som förut varit antagen av Högsta domstolen eller att det av annat skäl är av särskild betydelse för rättstillämpningen att målet eller viss fråga avgörs i denna sammansättning. I så fall får avdelningen besluta att målet skall avgöras av Högsta domstolen i dess helhet eller med nio ledamöter. Det sistnämnda alternativet, litet plenum, har aldrig tillämpats.

Plenum hålls utomordentligt sällan. Sedan jag inträdde i Högsta domstolen år 1987 har plenum hållits tre gånger. Denna restriktivitet skiljer sig från Regeringsrättens praxis; där är plenum inte ovanligt.

Det finns enligt min mening skäl att pröva om Högsta domstolen kan utnyttja plenuminstitutet oftare. Det har exempelvis aldrig i modern tid förekommit att en avdelning, när Högsta domstolen för första gången skall tillämpa en ny bestämmelse på ett centralt rättsområde, ansett det vara av särskild betydelse för rättstillämpningen att bestämmelsens innebörd fastställs på ett särskilt auktoritativt sätt och hänskjutit avgörandet till plenum.

Plenum får inte hållas i mål som angår den som är häktad eller i mål som annars skall handläggas med förtur, om det skulle innebära att målets avgörs först efter ”menlig tidsutdräkt” (3 kap 5 § tredje stycket rättegångsbalken). Vad som skall avses med menlig tidsutdräkt är inte klart. Enligt 30 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken skall dom meddelas inom två veckor efter förhandlingens avslutande. Det är emellertid tillåtet att meddela domen senare, om det föreligger synnerligt hinder mot att meddela den inom den nämnda tiden. Tvåveckorsfristen tillämpas inte heller av Högsta domstolen. Men om det blir aktuellt att hänskjuta saken till plenum, blir det fråga om att meddela domen betydligt senare än vanligt.

Högsta domstolen har aldrig avgjort ett huvudförhandlingsmål i plenum och det framstår inte som lämpligt att hålla huvudförhandling med 16 ledamöter i rätten. Däremot kan man tänka sig att en viss fråga i ett huvudförhandlingsmål hänskjuts till plenum. Då skall en avdelning bestående av fem ledamöter först genomföra huvudförhandlingen och därefter utforma och hänskjuta prejudikatfrågan till plenum. När svaret på frågan lämnats av plenum avgör avdelningen målet med hänsyn till vad som har förekommit vid huvudförhandlingen och med beaktande av plenisvaret. Det innebär att domen kan meddelas först lång tid efter huvudförhandlingen, något som inger betänkligheter med hänsyn till innehållet i de två nämnda lagrummen.

Dessa frågor blev föremål för mycket diskussion i Högsta domstolen hösten 2002 när den omstridda frågan huruvida det nuvarande dolus eventualisuppsåtet bör bytas mot ett sannolikhetsuppsåt var uppe i ett huvudförhandlingsmål om försök till grov misshandel m.m.(se NJA 2002 s. 449). I detta fall var den tilltalade dömd till ett långt fängelsestraff och det framstod som angeläget att dom i målet meddelades utan menlig tidsutdräkt. Under sådana omständigheter kunde Högsta domstolen inte avgöra uppsåtsfrågan i plenum utan var hänvisad till att låta en avdelning bestående av fem ledamöter välja mellan att antingen avvika från den tolkning av 1 kap. 2 § första stycket brottsbalken som förut varit antagen eller tillämpa det traditionella uppsåtsbegreppet och överlämna frågan om ett nytt uppsåtsbegrepp till lagstiftaren. Det är emellertid tydligt att det finns ett behov av att kunna gå till plenum med en prejudikatfråga utan hinder av tidsfristerna i rättegångsbalken. Prejudikatgruppen studerar nu möjligheterna att hålla plenum i huvudförhandlingsmål.

Obiter dicta

När Högsta domstolen nu har så få dispenserade mål i balans – vid ingången till år 2003 vara antalet endast 86 – inställer sig frågan: Kan dessa mål utnyttjas bättre? Kan domstolen exempelvis utnyttja obiter dicta för att föra rättsutvecklingen framåt? Gregow uttalar sig tämligen kategoriskt emot utnyttjande av obiter dicta i Högsta domstolens avgöranden (a.a. s. 120 f). Vid den hearing som Högsta domstolen anordnade i oktober 2002 var meningarna mera delade om värdet av obiter dicta. Mer än en deltagare ställde sig positiv till uttalanden i Högsta domstolens domar och beslut som visserligen inte är alldeles nödvändiga för avgörandet men som ligger nära den fråga Högsta domstolen har att besvara och är till praktisk nytta för dem som arbetar på rättsområdet. Dessa frågor prövas nu av Prejudikatgruppen.

Deserta mål

En fråga som aktualiseras av bristen på dispenserade mål är om Högsta domstolen kan utnyttja ett dispenserat mål för prejudikatbildning utan hinder av att målet av ett eller annat skäl har blivit desert. I sammanhanget skall nämnas att Högsta domstolen nästan aldrig ger dispens för ett mål som bara gäller om någon skall vara häktad eller ej. Erfarenheten visar nämligen att innan skriftväxlingen avslutats och målet föredragits har tingsrätten eller hovrätten häktat om klaganden och det nya beslutet träder då i stället för det överklagade i följd varav Högsta domstolens mål avskrivs. Resultatet blir prejudikattorka på häktningsområdet. Hithörande frågor prövas nu av Prejudikatgruppen.

Modern teknik

Den tekniska utvecklingen påverkar rättsväsendet på ett grundläggande och oåterkalleligt sätt. Få saker har förändrat Högsta domstolens arbetsformer såsom kopiatorerna. När varje ledamot kan få alla relevanta handlingar i målet i förväg behöver målet inte föredras annat än undantagsvis och då vanligen endast i begränsade delar. Arbetsrutinerna för alla personalkategorier har ändrats i enlighet härmed.

Datorer är sedan länge i bruk i Högsta domstolen. Vad som närmast står på tur är att föra in datorerna i föredragningsrummen. När Högsta domstolen flyttar tillbaka till Bondeska palatset kommer förhoppningsvis bordet i varje föredragningsrum att vara utrustat med bildskärm och tangentbord så att det blir möjligt att skriva färdigt Högsta domstolens avgörande vid bordet och omedelbart skriva ut dokumentet på en skrivare i rummet eller i korridoren utanför.

Men tekniken är inget självändamål. Avsikten är att befria framför allt ledamöterna från trist rutinarbete och ge dem mera tid och bättre instrument för att arbeta med de rättsliga frågorna.

Kvalitet och kvantitet i dömandet

Högsta domstolen är en domstol för parterna. Det innebär att målen och ärendena skall avgöras fort och rättssäkert. Den uppgiften fullgör Högsta domstolen på ett bra sätt. Målbalanserna är i dag låga och antalet gamla mål få. Insatser görs fortlöpande för att förhindra att mål blir liggande när skriftväxlingen avslutats.

Men Högsta domstolen är också och framför allt en domstol för alla. Högsta domstolen skall föra rättsutvecklingen framåt genom prejudikat. Kvalitén i domstolens avgöranden är det viktigaste kriteriet när frågan om Högsta domstolen lyckats som prejudikatinstans prövas. Den som läser recensionerna i exempelvis Juridisk Tidskrift av Högsta domstolens avgöranden får intrycket att domstolen kunde göra bättre ifrån sig. Inom Högsta domstolen förs fortlöpande en diskussion om hur kvalitén på prejudikaten skall kunna vidmakthållas eller höjas och nu övervägs ett seminarium på detta tema med deltagare av domare och experter från andra länder.

Men den mest angelägna uppgiften vid ingången av år 2003 är hur antalet prejudikat skall kunna ökas. År 2002 meddelades 100 prövningstillstånd och ca 85 referat kommer att publiceras i NJA. Dessa siffror skall jämföras med vad som gällde för ett decennium sedan då domstolen årligen beviljade omkring 170 ansökningar om prövningstillstånd och avgjorde drygt 130 mål eller ärenden som refererades i NJA. Till bilden hör emellertid att antalet justitieråd sedan dess har gått ner med en tredjedel.

En ökning av antalet prejudikat bör genomföras på ett sådant sätt att de särskilda behov av vägledande avgöranden som finns på olika rättsområden tillgodoses på ett systematiskt sätt. Det är många som tycker att Högsta domstolen ägnar ett oproportionellt stort intresse åt rättegångsfrågor och försummar praktiskt viktiga rättsområden som exempelvis familjerätt. Som framgått av det föregående arbetar Prejudikatgruppen med denna fråga och skall lämna förslag på måltyper och rättsfrågor som skall prioriteras vid dispensprövningen.

Avslutning

Rättsväsendet befinner sig i ständig omdaning. Högsta domstolen är inte mer utsatt än andra domstolar för krav på förändringar i verksamheten. Den lista på ifrågasatta förändringar som har presenterats i det föregående är emellertid lång. Tar man hänsyn också till det arbete som är förenat med ombyggnaden av Bondeska palatset står det klart att ordföranden i Högsta domstolen kommer att ha mycket att bestyra under de närmaste åren.

[ Hem ] [ Upp ]

Hosted by Skyddas av